En sjukt bra blogg

Bob Dylan, Cornelis Vreeswijk, Evert Taub och The Beatles. Det var till toner av dem som jag började krypa, gå och slutligen springa hysteriskt. Min far har alltid haft ett stort musikintresse som jag var snabb med att ta efter (därmed grupperades familjen i två delar där jag och pappa var alliansen som förespråkade höga toner under städdagarna). Jag lärde mig sjunga efter noterna till Flickan i Havanna och han spelade piano till. Det var musik som han hade växt upp till, som spelades på hans tid, som han kunde lära mig. Med 90-talet (min tid) kom en översvämning av musik med ett enat intresse -  att tjäna så mycket pengar som möjligt. Band sattes ihop av stora skivbolag och spice-iga resultat blommade fram. Dr Bombay slog igenom och när han försvann (läs: när det inte längre gick att pumpa ur pengar ur honom) uppstod mirakulöst Dr Macdoo, Bombays farbror, med en identisk röst. Lite längre fram kom turen till alla med blodsband till en artist, att påbörja sin karriär. Aaron Carter gästade scenen, tappade kontrollen och drogade ner sig. I want candy, jo vi märkte det. Jag vägrar låta mina barn lyssna till ljuden som spelades ur 90-talets radio, inte ens för att kunna säga "sånt här lyssnade man på på min tid". Jag kommer leta fram pappas dammiga vinylskivor och dansa järnet med mina barn till Like a rolling stone.