En sjukt bra blogg

Gårdagens tankeställare:

Jag springer omkring på jobbet. Kvällsmaten har anlänt och jag ska gå in med mat till vår minsta lilla tant som ligger nedbäddad i sängen. Det är nästan 30 grader varmt ute, hon fryser och har en extra filt över täcket. Jag knackar på, balanserar soppan med ena handen och sänger dörren om mig med den andra. Varje gång blir jag förvånad över hur extremt mager hon är, att det är ett under att hon faktiskt lever, även om hon inte är kapabel att göra någonting själv. Jag hälsar högt, börjar prata om det fina vädret, ställer i ordning mat och mediciner rutinellt framför henne och för skedet mot munnnen. Hon vägrar. Shit. Jag tar upp fotografier som står placerade i hennes rum, frågar artikulerat med hög röst om det är henne son på bilden, om hon nyligen träffat sina barnbarn. Den lilla tanten har inte pratat på evigheter så jag förväntar mig inget svar, jag hoppas på att leda tankarna mot någonting annat så att jag kan få i henne mat. Munnen förblir stängd. Jag blir stressad, tänker på alla uppgifter jag vill ha gjort innan det är dags att sluta, så att kvällspersonalen inte skall behöva stressa sig till döds. Sedan väcks jag. Herre gud, vad håller jag på med? Vem tror jag att jag är? Jag ställer bort alla soppskålar och krossade mediciner och sätter mig ned nära sidan av sägen. Jag tittar på henne, hon tittar bort. Det förbir en tyst kamp i rummet tills den lilla tanen slutligen tittar på mig. En lång ögonkontakt och jag hinner inse att henne glansiga, grå ögon har 4 gånger mer livserfarenhet än vad jag har. Jag måste vara fullständigt dum i huvudet som inte förstod från början. Jag tar nästa steg, lägger min hand över hennes. Tiden går. Sedan händer någonting som gör det varmt i hela mig, hon öppnar munnen! Det jag behövde göra var att vinna hennes förtroende, att jag inte fattade det från början.

Att känna förtroende i de relationer som vi har nära oss är kanske det viktigaste i hela världen. Det tar tid att skapa, men måste också få ta tid. Det är vanligt att man omedvetet eller medvetet testar varanadra i en relation, om jag gör på ett visst sätt hur reagerar hon då? När responsen blir att personen stannar kvar eller reagerar på ett "bra" sätta byggs det en trygghet som gör att man vågar känna förtroende för någon annan. Det är en kamp, men en otroligt fin kamp om den lyckas. Förtroende får bli mitt mått på framgång i livet. Om jag lyckas få de jag tycker om att känna ett starkt förtroende för mig, så har jag lyckats. Mer förtroende åt folket!



Reinfeldt har stort förtroende, grattis Fredrik!

Påverkas hormonproduktionen av en jungfrugraviditet? Det måste vara det eller en extremt tidig klimakteriedebut som gjort att jag den senaste veckan reagerat väldigt starkt på alla serier och filmer. Idag bestämde jag och R oss för att äta frukost under filmtittande och valet av film blev "De ofrivilliga". Tragikomisk säger omslaget, tragiångest säger jag. Man får i filmen följa flera grupper med människor, utan koppling till varandra, där syftet är att  spegla människans önskan att tillhöra och därför rätta sig efter ett grupp. Dolda syften med filmen måste vara att först få tittarna att hata landet Sverige, att lova sig själva att aldrig skaffa barn eftersom tonåringar är fruktansvärt ansvarslösa individer, att döda alla människor med stereotypa mans och kvinnoroller och att sist men inte minst skapa ett förakt mot hela mänskligheten. Nu ligger jag i gräset och försöker dämpa min ångest av denna fruktansvärda filmen genom en Ben & Jerry´s Which, sommarens nyfunna vän.

Måste en film om gruppåverkan vara negativ? Gör en film om grupper där medlemmarna accepterar varandras olikheter och kompleterar varandra framför att sträva efter något homogent, där det finns en positiv påverkanskultur som får alla att sträva mot nya, stora mål och där tilliten mellan människor leder till trygghet (hormonrubbningar leder uppenbarligen även till ett klyshigt språk). Ruben Östlund, gör om gör rätt!

          kräver              

Jag tänkte först att jag skulle skriva ett vanligt, helt ointressant inlägg i min blogg eftersom resten av världen kommer skriva om The king of pop, men det kändes fel. Under gårdagens diskning hade jag och D Spotify-duellen, temat blev 90-tal och jag valde därför givetvis Michaels Black and White. Precis som alla anda 80-tals barn stod jag framför spegeln, mimade och kämpade med moonwalken (som ännu inte sitter). Dock kommer de starkaste minnena av Michael Jackson från mitt 18:e år när hans musik var en stark humörskick på krogen, vi rusade då upp på Tärdgårn´s scen och gjorde nya försök med dansen (moonwalken är inte lättare i berusat tillstånd). RIP MJ.

Vad är det som händer med mina nycklar? En efter en börjar de vika mot vänster, vilket också den större av de tre nu börjat göra. Jag vet inte om jag är ovanligt vårdslös med dem, eller om jag har en extremt varm kropp som värmer upp metallen och sedan formar nycklarna när jag har dem i bakfickan. Jag får acceptera köpet av en ny nyckel till mitt cykellås, men att ringa värden och förklara att jag har böjt min lägenhetsnyckel är faktiskt lite jobbigt.

Igår avslöjade D att han har börjat anamma göteborgskan genom att säga "änna" på jobbet. Katastrof! Vi har båda noterat att den kvinnliga motsvarigheten till hamnarbetarna i Göteborg, är vårdbiträdena. Det kryllar alltså av dialekt på våra respektive arbetsplatser. Jag hävdar dock bestämt att nästan vad som helst är bättre än Göteborgskan (och är till och med beredd att försöka återskapa 7-härads-dialekten ifall så krävs, dock en sista utväg). Jag funderar på att skicka D antingen uppåt eller nedåt i landet. Norrländskan är fantastiskt mysig, med det kanske räcker med en tid i Stockholm? Till skillnad från göteborgskan ger ändå stockholmskan ett intryck av att vara normalbegåvad. Jag är dock orolig för att den inte är tillräckligt dominant för att slå ut göteborgskan, kanske vore det bättre med Skåne eller angränsande län. Gotland är också ett alternativ, men då skulle problemet uppstå att vi inte längre kan kommunicera, det vore illa. En sak är i alla fall säker, mig kommer göteborgskan aldrig att få!



Jag är ledsen Göteborg, men mitt språk kommer du få lämna orört.

Jag har börjat sommarjobba. Det betyder att jag för en period behöver gå upp 05-någonting, för ovanlighetsskull dricker svartvinbärssaft (utan sugrör) och överkonsumera handsprit. Det innebär också att jag skall ansvara för andra människors liv genom att portionera ut mediciner morgon, middag och kväll. Normalt sett brukar det gå några veckor innan en delegering ges, för att personen skall känna sig säker med de boende. Idag var min första dag, konstaterades gjorde att det var sjuksköterskans sista innan semester och fram kastas därför ett prov med 35 frågor om allt mellan alvedon och stomipåsar. Herre gud, tänkte jag. Lite försiktigt försökte jag förklara att jag inte gått årets medicinkurs, utan endast förra årets snabbintroduktion, att ja...jo, jag kom nog ihåg en del, men samtidigt var det ju ett tag sedan. Shit. jag började svettas lite lätt, beklagade mig över att det var kvavt i rummet. Nu i efterhand har jag bara en sak att säga. TACK MAMMA! Tack för allt tjat om mediciner och latinska namn på kroppsdelar. Och tack min hjärna som stundtals överaskar mig genom att lägga de sjukaste detaljerna på minnet. Testet gick bra, nu kan jag dela ut mediciner åt folket!

Borås vill bli en storstad.Varje gång jag är där har någonting nytt byggts, denna gången möttes jag av en ny staty (är det en knalle?) mellan gågatan och centralstationen, samt så har alla Knallelands parkeringsplatser roterat 180 grader (varför?). Stundtals kan jag känna att staden expanderat och faktiskt börjar likna en större stad, men när jag vecklar ut den lokala morgontidningen och möts av rubriken " Pinocchios kompis har fått ungar - nu bor familjen under höger fot" så inser jag att staden är precis så liten som jag uppfattade den när jag flyttade där ifrån. Inga mord, inga rån, bara kaniner under Pinocchios fot. Staden krympte sedan om möjligt ännu mer när jag klickade mig in på bt.se och fann att lokaltidningen satt upp en fågelholk med en webbkamera i. Via hemsidan kan man sedan följa fåglarna "live". Jag kan meddela att holken (kallad holkcam) nu 00:02 är tom på djur. Och där blev Borås av med sin stadstitel och betäcknings numera som en ort på kartan över Svea rike.



Holken inifrån. Bilden tillhör Borås Tidning och hämtades från sidan http://www.bt.se/nyheter/boras/pinocchios-kompis-har-fatt-ungar-nu-bor-familjen-under-hoger-fot(1371820).gm

Det visas otroligt många bra filmer på bio denna sommaren. Nästan så många att jag kan acceptera en traditionell svensk sommar med regn, men bara nästan. Igår såg vi "Drag me to hell", en skräckfilm om en förbannelse som drabbade en stackars bankmedarbetare som nekat en äldre kvinna ett lån för egen vinnings skull. Lättskrämd som jag är låg jag givetvis och tänkte på de läskiga andarna när jag skulle sova och lovade mig själv att aldrig bli tjänsteman på CSN eller Försäkringskassan, för säkerhetsskull. När jag tidigare ikväll cyklade hem från Therés så blir jag dock utsatt för någonting som också hände kvinnan i filmen, en fluga flyger in i min mun! Ett typiskt "Du är förbannad"-tecken! Huvudrollsinnehavarens pojkvän var dessutom psykolog (tack för den), så mina odds ser inte extremt positiva ut. Om jag de tre närmsta dagarna kommer flyga upp i luften och bli slagen av en skugga av en get, samt pratar om att jag ser en fruktansvärd otäck kvinna som spyr larver och slem över mig, säg åt mig att ofta ett djur och ta kontakt med ett medium. Jag ska aldrig mer slänga plast i den komposterbara påsen...



Avslå inga banklån, Csn-bidrag eller försäkringar till henne.

Gott och Take Away var kraven för dagens kvällsmål. Tunnbrödsrulle á la Drag me to hell tillreds med följande ingredienser:

Tunnbröd
Sallad
Rödlök
Gurka
Fårost
Marmelad på rabarber och kanel
citronolivolja
flingsalt
svartpeppar

Smaklig måltid!

I min familj (jag och D) fattar vi jobbiga beslut genom sten-sax-påse. Det kan handla om vem som skall ta disken eller, som i senaste fallet, vilken biofilm vi ska se. Fördelen med att avgöra detta med något så absurt som sten-sax-påse är att det är lätt att "bojkotta" beslutet genom att hävda att det uppstått fusk. Att ena personen var långsam i sina rörelser och därför hann anpassa sitt drag efter motspelarens. Denna gången förlorare jag dock hårt, utan möjlighet att diska D från spelet, men lyckades jämka situationen så att det blev hans filmval nummer två (sjukt mycket bättre film antagligen) mot att jag står för popcorn. Pust.

Jag älskar barn. Dessa småväxta varelse kan vara de mest fantastiska i vår värld. I fredags fick jag möjligen att vara bland en hord av barn genom att gå på mina små kusiners skolavslutning. En traditionell skolavslutning med svenska flaggor, Idas sommarvisa, (ofta tråkigt) tal av rektorn och glädjetjut när allting är över och det är sommarlov. Denna skola var en f-9 skola, det vill säga en skola med elever från förskolan upp till årskurs 9. ALLA dessa skulle vara samlade i samma sal. På min högstadieskola var det inte tänkbart att bland elever från olika åldrar, eftersom man var övertygad om att de äldre eleverna skulle lära de mindre hur man mördar men kommer undan med dråp, ungefär. En högst våldsam, anarkistisk skola. Hur som helst, förskoleeleverna som ännu inte har lärt sig de sociala koderna är fantastiskt underhållande att titta på. Det har dels jättesvårt att sitta still under de över en timma långa uppträdandena och talen, samtidigt är de medvetna om att de ska befinna sig på "sin plats". För att hantera detta kan man:

Lägga sig under stolen
Ställa sig på stolen (och därmed bli längre än alla andra), leta upp sina föräldrar i publiken och sedan vinka hysteriskt.
Ta av sig tröjan (finns det inget annat att göra och det springer myror i kroppen, så kan det vara ett måste)

Efter avslutningen sprider sig ett rykte bland eleverna att "en kille i 6:an har svimmat i en vattenpöl". Det tog bara några minuter efter själva vattenpölsincidenten innan alla elever hade nåtts av nyheten. Arbetsgivare, anställ barn som informationsspridare!




Astrid, ett viktigt inslag under skolavslutningen.

Jag: - Mamma, var är bilnyckeln?
M: - Den ligger i min väska, men vänta ska jag visa dig vilken nyckel det är.
M visar demonstrerande upp nyckelknippan med tre likadana bilnycklar i: - Använda inte de här två, de gör så att motorn slutar fungera. Men den här (den tredje) fungerar!

Varför har man den rätta bilnyckeln tillsammans med två identiska nyckalar som DÖDAR bilen?

I princip varje kväll är det samma sak. Jag och D går och lägger oss, jag vet att D kommer somna inom 5 minuter och att jag därefter kommer vara extremt uttråkad tills dess att jag själv blir trött och kan somna. Därför pratar jag om allting mellan himmel och jord, försöker utmana D i diverse tävlingar eller beter mig allmänt konstigt, allt för att få honom att vara vaken lite till. Men, jag har bestämt mig för att sluta med detta och på ett självständigt sätt ta ansvar för min egen tristess runt kvällstid. Natten har därför gått åt till olika aktiviteter med olika effektiva metoder.

Saker att göra när man inte kan sova:

- Läsa en bok som rasism. Boken var lite för tung, vilket ledde till att fokuseringen inte låg på texten utan på andra tankar. Konstaterande: Välj en lättsam bok!

- Spela flashspel på internet. Jag fastnade med Chain Rwn på Facebook, vilket kan vara det mest ineffektiva i världen om målet är att somna. Nu ser jag bollar som jag vill spräcka, överallt. Konstaterande: Välj någonting ljudlöst, ostressigt spel utan tidspress.

- Tänka. Konstaterande: Sjukt dumt, helt enkelt.

- Terrorisera vänner på MSN. Detta är en aktivitet som inte bara får konsekvenser för din sömn, utan också för relationerna under dagtid. Rekommenderas gör därför att välja vänner som förhoppningsvis även vill vara din vän trots vandaliseringen av deras konversationsfönster. Konstaterade: välj en vän som inte "säger" så mycket, väntan kan ha en sövande effekt.

- Räkna får. Vem kom på denna fullständigt idiotiska idé?



Jag tror jag är en mutant av busan, hungran och kraman.

(Går)dagens insikt: Med vad sätter man bäst upp en tavla?

På tredje plats: Presentsnöret. Ger en falsk bild av dess styrka och elastiska förmåga. Resultat, tavlan kom inte ens upp.
På andra plats: Garn, tvinnat av 4 människohänder. Ett klart bättre resultat än presentsnöret, dock lite för elastiskt då garnet syntes ovanför tavlan. Resultat, tavlan kom upp med togs ned.
På första plats: Ståltråden. Inget konstigt, ren och skär tråd av metall. We like. Resultat, tavlan kom upp och hänger nu stabilt på exakt rätt höjd.


 
Distans-high five till E!

Bild från (http://kara.allthingsd.com/files/2008/05/blog_highfive.jpg)

Jag började igår kväll/natt titta på Svt:s dokumentärserie Tonårsliv (Svt Play kan vara det bästa som har hänt världen efter hjulet). Man får i serien följa tre tjejer från Stockholm och deras olika liv, alla i 18-års åldern. Detta gjorde det oundvikligt för mig att inte börja utvärdera mitt eget liv som nymyndig.

Negativt: Dramatiken. Oklara relationer med krogfolk. Och även om jag var den som gärna höll detta på avstånd, så var nästan alla lördagar präglade av diskussioner om vad person A menade med den blicken till person B.

Att bo hemma. Vid denna tiden började jag tycka att det skulle vara skönt att byta skal.

Positivt: Sättet att umgås med vänner. Som en mix av Vänner och That´s 70`s show hängde vi mer eller mindre konstant i Therés källare. Väldigt olikt storstadens "Ska vi ses mellan kl 16.00-17.30 på torsdag"-kontakter. Ibland satt vi helt tysta i källaren, ofta skrattades det, men mest var samtalen präglade om framtiden...om vad vi skulle jobba med, om vi skulle träffa någon. Seriösa grejer.

Energin. Nu låter jag som om jag vore 72, men jag skulle idag aldrig klara av att ha den aktivitetsnivån som jag hade då. Skolan, politiken, extrajobb, krogen varje helg, lite sömn. Men det var fantastiskt kul!

Jag bjuder på en bild från en dag i Spanien, nyss fylld 18 år. Eftersom digitalkamerorna på denna tiden på sin höjd hade 3 megapixlar så känner jag att det automatiskt blir en anonymisering av personerna, så stäm mig inte.

D berättade om ett psykologiskt experiment som gjorts, vilket givetvis satte igång en diskussion. Experimentet gick ut på att man placerade ett barn framför en marshmallows och förklarade att om han/hon ville kunde hon få äta upp den nu, men om minimänniskan väntade skulle belöningen bli tre marsmallows. Om barnet klarade av att vänta drogs slutsatserna att koncentrationsförmågan var god, att skolresultat skulle vara anmärkningsvärda i framtiden och ett flertal positiva egenskaper till. Både jag själv och D konstaterade snabbt att jag antagligen var ett sådant barn som inom 2 sekunder hade lyckats kasta mig över marshmallowsen. Att koppla detta till dålig koncentrationsförmåga och betyg är rent absurt. Det handlar helt enkelt om en prioritering där smärtan som plågar en under tiden som man tittar på godisbiten i en "Se med inte röra"-anda får vägas mot några fler godisbitar. Det är aldrig värt det. Smarta barn vet det.

Dagens katastrofala sopsorteringskonsekvens: Ljudet som uppstår när man kastar ner glasflaskor i soptunnan för glas är fruktansvärt. Vet Amnesty International om att detta ljud, som borde klassificeras som tortyr, är lagligt? Jag har testat olika tekniker för att slippa skapa mig min egen tinnitus. Bäst hittills är att helt enkelt kasta upp glasflaskan 1-1,5 meter ovanför tunnan och sedan snabbt hålla för öronen innan den landar. Det är också möjligt att placera glasflaskan på kanten och sedan sparka ned den, givetvis också med händerna för öronen. Dock är många tekniker mycket ineffektiva om det är mycket glas som skall ner i tunnan.

Det fantastiska vädret har gjort att jag mer eller mindre lever utomhus. Gårdagen spenderades på olika gräsmattor i totalt sju timmar och resultatet, utöver de röda kinderna, upptäcktes i ett skräckfullt ögonblick i morse. Jag hade en FÄSTING på kroppen. Ett djur, en parasit, som vill ha mitt blod! Jag var en utav de få ungarna på dagis som lyckades undvika att få löss, har aldrig haft ett fästingbett eller attackerats av någonting skadligare än en geting. Detta gör i sin tur att jag är oerhört ovan vid dessa företeelser och agerar därefter. Jag ringer vårdcentralen och tackar gud för all offentlig vård, men när luren bekräftat att jag skall bli uppringd om 20 minuter (samt summerar ihop timmarna som jag sovit med helvetet) så hör jag min mors röst, fästingen måste bort nu! Jag, som helst vill avlägsna mig från min egen kropp, har svårt att vara rationell och överlämnar ansvaret åt D att ta bort skiten. Min pris räddar mig och vi rider iväg på en vit häst (en metafor för att D fick bort hela huvudet och jag kunde leva med min kropp igen).

Dagens insikt: Det finns inget egenvärde. Tillför man inte världen någonting (fästingen är inte ens föda för något annat djur), utan snarare det motsatta berättigas inte ens existens. Dess totalt motbjudande utseende spelar givetvis också in.




Kanske det mest äckliga i hela världen.
Bild från (http://sdsmedia.sydsvenskan.se/archive/00019/fastingstor_19166a.jpg)