En sjukt bra blogg

Jag är precis hemkommen från testosteronernas aktivitet nummer 1; hockeymatchen. Detta var min första match och någonting jag såg fram emot, dock med viss nervositet. Vi placerades mitt i, vad vi kände, var ett Frölunda-dagis. Ungefär 15 unga pojkar som ännu inte kommit i målbrottet och därför hade extremt gälla röster. De kallade dessutom varandra för ”gubbar”, vilket var lite speciellt. Könsfördelningen var ungefär 97 % män och 3 % kvinnor, där jag och sopranerna som ledde Du gamla du fria tillsammans utgjorde 1,5 %. En spännande kväll som får avslutas med en lista av de lärdomar jag inhämtat under min debut-match.

* Det är en liten radiostyrd lastbil som kör ut pucken till domaren. Jag kunde inte sluta fundera över vad som skulle hända ifall personen med handkontrollen fick för sig att jävlas och bara köra omkring sporadiskt på isen. Måste domaren jaga lastbilen då?

* När publiken ropar ”SYNSAM” följt av tre klappar handlar det inte om smygreklam, utan om att domaren har missat en viktig händelse på planen (till sitt lags nackdel).

* Missar en spelare pucken när han skjuter ropar man aggressivt ”Är det klister på planen??”.

* Om en spelare får ord som ”Bög” & ”Konståkare” ropat efter sig, ska han inte ta det som en komplimang. 

* Allting blir väldigt lokalt, i detta fall blev allting göteborgskt. Varje gång Västra Frölunda gjorde mål hissades ett lakan med texten ”Det var la gött änna”. Någon läsare som är urgöteborgare och kan förklara den exakta synonymen till änna?



Dagens insikt: Det finns faktiskt situationer då det är längre kö till killtoaletten än till damernas. Hockeymatcher är ett exempel på sådana situationer. Jag hissar!

Februari, snöslask och kollektivtrafik. Det säger sig självt.  Vi är mitt under ett krig mot de härjande förkylningsvirusarna. På hemmaplan har D blivit attackerad och nyser, hostar och utsöndrar liter med dödade vita blodkroppar. Men, jag har klarat mig. Jag tänkte därför dela med mig av mina tips, för att undvika vinterns förkylningsplåga!



Som dotter till en hypokondrisk sjuksköterska  fick jag tidigt lära mig att pengar är den största smittohärden av dem alla. Det kan uppstå en pinsam situation ifall en vän får för sig att spontantåtgärdar en skuld eller dyligt. Men annars kan detta bytesverktyg undvikas utan större komplikationer.



Kort rekomenderas! Det skadar dock inte att sprita kortet emellanåt ifall kortet vandrar mellan fickor, plånböcker, väskor och så vidare.



Dörrhantag, fälla nummer två. Bara tanken på antalet virus per kvadratcentimeter är skrämmande. "Tröjärmen"-metoden är en klassiker och fungerar i alla lägen. Viktigt är dock att tänka på att inte ha kortärmat, det kan då se (väldigt roligt) odiskret ut.



Handskakning är också någonting som bör undvikas i största möjliga mån. Onödigt att chansa när man kan....



....göra honören istället! Ett givet sätt att hälsa under pesttider. Bör dock övervägas inför en arbetsintervju eller liknande.



Man kan aldrig vara nog för säker. Gladpack på glasen förhindrar otrevligheter ifall att en förväxling av glas skulle ske.

Lycka till!

Det har knappast lyckats undgå någon att vi, svenska folket, igår välkomnade lite nytt blod till kungahuset. Trots att jag ställer mig tveksam till ärvda titlar (vi hoppas för gud skull att rondellkrockar inte är någonting genetiskt) får jag ändå säga att jag blev glad över förlovningen. Glad åt skvallertidningarnas vägnar att de faktiskt får någonting att skriva om och glad att min mormor nu kanske kan inse värdet av Internet, att kunna kolla på familjens tal om och om igen. Talet är för övrigt väldigt komiskt. Kungen sitter skitnervös som alltid och stamma någonting torrt och opersonligt. Drottningen har däremot lyckats göra talet väldigt personligt och riktat till Daniel, men läser innantill samtidigt som hon säger ”han är en varm människa”. Vinnande barnet självt ser ut att komma direkt ifrån MUF:s distriktstyrelse och pratar dessutom om entreprenörskap, hur romantiskt är det på en skala? Jag ska lämna Viktoria utan kritik, hon är duktig, men måste smälta in i sammanhanget. Därför är det högst förståligt att hon inte bara hånglar upp Daniel mot bordet, över Silvias fusklapp och Kungens onda blickar. Trots det fantastika talet kvarstår dock några frågor. Utfördes själva frieriet på gymmet? Och kommer barnen tvingas heta Carl i någon form, som alla andra?



Lycka till med äktenskapet!

Det här med att vara konsekvent är inte alltid helt lätt. Ganska ofta är det svårt. Efter att man har blivit påkommen med att vara inkonsekvent (antagligen har vissa vänner noterat att jag i deras hus tar hissen till våning två) kan man välja två olika vägar. Antingen kan man försöka argumentera sig ur situationen och hoppas på att få sitt svamlande accepterat, alternativt prata så mycket att personen inte längre orkar lyssna. Eller så kan man erkänna att man helt enkelt säger en sak och sedan gör det andra. Jag väljer denna gång att stolt erkänna mitt inkonsekventa beteende!

(Fast tilläggas bör att Erica har en sjukt jobbig backe upp till sitt hus och att hissen till våning två därför blir ett naturligt val. Det är helt enkelt en prioritering av vart man vill förbruka energi.)



Såhär brant är backen upp till Erica, nästan.
Bilden är från www.backpacking.se

Jag bor högst upp i huset. Våning 4. Det gör det enligt mig legitimt att ta hissen majoritet av gångerna jag ska ta mig hem. I vårt hus har vi tre hissar, två mindre och en större som än tänkt som lasthiss vid flytt. Den sistnämnda är dock den som används mest eftersom man då kan åka flera stycken i hissen samtidigt. När man åker flera stycken i hissen uppstår det lätt en legitimitets-spänning. Jag, som ofta är först in i hissen, markerar att jag ska upp till våning 4 genom att trycka på knappen och ställer mig därför längst in. Sedan är det ofta en person som skall till våning 3. Sist kommer alltid våning 2-personer och efter att de har tryckt på knappen, vänder de sig alltid med ryggen mot oss treor och fyror. Det blir tyst (tystare än vanligt i en hiss). En snabb blick utbyts mellan oss legitima hissresenärer, en viss irritation över att behöva ta 30 sekunder av våra liv för att stanna på våning 2, eftersom det faktiskt bara är två våningar och som därför kan bestigas med ben. Undra hur situationen hade sett ur ifall en våning 1-person hade intagit lasthissen? Spännande!



Legitimt?

Dagens insikt: Är egentligen förrgårdagens (kan man säga så?) insikt. Hur som, det finns saker som är personliga och det finns saker som kan uppfattas som personliga. Försök att se de saker som kan uppfattas som personliga, som komiska inslag i vardagen.

Jag: Älskling, vill du ha pasta med pesto?
D: Ja...
Jag: Det står på spisen i så fall.
D framme vid spisen: Fy fan vilken äcklig pasta du har valt.

Jag skrattade oavbrutet i ungefär 6 minuter efter sista kommentaren innan det övergick till återkommande skrattintervall. För att förstå det roliga, och slippa missförstånd om att jag lever fötryckt under patriarkala förhållanden,  bör jag kanske förklara att sista meningen var fullständigt oväntad. Både för att det var en vanlig dag runt luchtid med vanliga samtal i en vanligt trevlig tonart. Men också för att det normalt sett är jag som lite okontrollerat brukar uttrycka mig hårdade än vad jag egentligen avser och D som är diplomaten. Jag uppmuntrar okontrollerade beteenden och älskar min tok!





D tycker inte om makaroner. För kännedom, för att relationer innte ska ta skada lägger jag inte upp dialoger med människor som inte godkänt det :)

Nu tänkte jag likt världens alla bloggare dela med mig av ett youtube-klipp. Jag vet, det är lite lamt och det ska definitivt inte bli en vana. Men detta är ett klipp som innehåller många roliga detaljer och som brukar avsluta min dag ifall det har blivit för få skratt.

1.    Det är lite kul att hon faller två gånger, men bara lite.
2.    Jag försöker varje gång att räkna hur många gånger hon vacklar med vristerna i andra fallet, men det går inte! Det är sjukt många gånger!!
3.    Det borde inte vara fysiskt möjligt!
4.    0:38 kommer ett pipande skrattljud som återkommer regelbundet. Sjukt kul!
5.    0:43 släpper ena programledaren ansträngningen att försöka hålla tillbaka skrattet.
6.    Det antagligen roligaste, 1:05 kommer det pipande skrattet tillbaka med full kraft och låter som en katt under ett astmaanfall.





Dagens insikt: Det finns en poäng i att ha en GP-prenumeration. Nu hade jag kunnat dra upp en massa argument om hur det viktigt det är att man håller sig uppdaterad om världssituationen (vilket idag inte behöver göras i pappersform), men jag har upptäckt ett område där tidningspapper fyller en än större roll. Tidningspapper är fullständigt ovärderligt när det gäller att torka skor/stövlar. Igår natt när jag kom hem efter att ha traskat i 50 cm slask (det kändes som att allt världens vatten hade samlats i en oklar konsistens mellan spårvagnshållplatsen och min säng) tog jag första bästa regnskogsark och tryckte ner i stövlarna. Men idag var resultatet inte helt efter önskemål. Göteborgs Postens ark äger i uppsugningsförmåga.

Dagens insikt: Jag är svensk. Kan tyckas vara en ganska sen insikt i livet med tanke att jag hunnit vara svensk ett par år. Men min svenskhet tog sig uttryck i helt andra former idag är tidigare, nämligen genom den klassiska tvättstugelappen! Jag har nu bidragit med en lapp till vår tvättstuga. Inge en arg lapp om att det är hundhår i filtret, eller att någon snott min tvättid. Jag tänkte snarare förhindra sådana lappar genom att sätta upp en egen eftersom jag idag såg fel och började tvätta tidigare än vad tidtavlan visade. Jag satte därför upp en ”förlåt-mig”-lapp (nu kom jag för övrigt att tänka på det underbart roliga programmet som gick under 90-talet där Agneta Sjödin åkte hem med rosor till människor som på grund av gamla bråk inte längre pratade med varandra. Programmet hade just namnet ”Förlåt mig”. SJUK kul.)

Jag har personligen alltid undrat varför människor talar genom lappar och inte knackar på och förklarar problemet istället. Nu förstod jag varför. Lappar är smidigt och man behöver inte oroa sig till otrevliga reaktioner. Med andra ord, jag är svensk.

Jag har nu under en tid studerat ett spårvagnsfenomen. I Göteborg blir det ganska mycket förflyttning med vagn och det är omöjligt att inte lägga märke till kommunikationen på dessa. En vanlig spårvagnstripp ser ungefär ut så här. Man går på en vagn och sätter sig bredvid noga utvald person (personen skall i mitt tycke inte vara överbelamrad med väskor eller påsar, hålla någonting som ser ömtåligt ut och som därför kan förstöras eller vara full/hög på annat). Man åker några hållplatser och sedan händer det. Personen som sitter innerst ska av FÖRE dig. Det verkar vara omöjligt att oralt kunna uttrycka att man skall av på nästa hållplats och be personen ytterst att resa sig, för denna kommunikation sker nästan uteslutet av kroppsspråk. Här är några av de vanligaste noteringarna:

1.    Personen harklar sig och placerar väskan, som tidigare stått vid benen, i knät.
2.    Personen drar upprepade gånger i stopp-snöret, även om det redan är plingat.
3.    Personen börjar skruva på sig och rättar till handskar/jacka osv. Denna sker mest när det inte finns någon väska att placera i knät.  

Som resenär och svensk lär man sig snabbt de sociala reglerna kring detta. Skulle man av någon anledning inte uppfatta dem blir den naturliga reaktionen, hör och häpna, att den innersta personen ber den yttersta att resa sig. Åker man med personer man känner löses oftast problemet muntligt genom att, på ett organiserat sätt, placeras sig i ordningen man skall gå av.

Fenomenet går säkert utmärkt att applicera även på buss!

Nu kommer jag att göra någonting jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag ska ge Moderata Ungdomsförbundet Skåne publicitet. Jag har aldrig varit en fan av MUF och hellre aldrig av Skåne. Landskapet Skåne för att det alltid är politiskt extremt, åt alla håll och kanter. Dessutom blir jag nervös av att kommunikationen inte alltid fungerar mellan mig och skåningar, samt att de kallar frallor för bullar. Det känns dock lite bättre sedan Ellen och Richard flyttat dit och att jag, genom resor till dem, har fått chansen att bättra på min hörförståelse. Varför jag aldrig har gillat MUF säger sig själv.

Hur som, två fantastiska själar från Moderata ungdomsförbundet Skåne har lagt en motion till deras distriktstämma där de yrkar på att Apples VD Steve Jobs ska anses vara sänd av Gud. Förslaget är genialt! Inte bara för att Steve Jobs utför mirakel och därför rimligt kan anas vara skänkt från ovan, utanför att det är precis vad ungdomspolitiken behöver. En liten insikt om att politik ska vara roligt och inte alltid behöver vara blodallvar. Svaret från Skånes styrelse blev att det inte var "rimligt att MUF Skåne som ett politiskt ungdomsförbund utser religiösa helgon". Två saker är uppenbara. För det första att MUF Skånes distriktstyrelse tar sin roll som ungdomsförbund (för Sveriges tredje, till folkmängd, största landskap & för ett parti med 20% i uppskattade väljare) på lite för stort allvar. För det andra att styrelsemedlemmarna antagligen aldrig varit i kontakt med en MAC.

Dagens andra insikt: Det är svårt att tvätta bort partistämplar om man en gång varit partipolitiskt aktiv. Jag försöker regelbundet kolla läget med min genom att goggla, men ännu är rester kvar från tatueringen.  

En till sak om optimismen. Det finns ett starkt argument till varför jag bör fortsätta att kämpa för upprätthållandet av en optimistisk världssyn, jag kommer att leva längre än alla pessimister (som för övrigt inte tror att Tomten existerar, bah!). Enligt The Death clock – When am I going to die? (http://www.deathclock.com/), kommer jag att leva fantastiska 104 år innan det är dags för mig att trilla av pinnen. Om jag däremot övergår till pessimismen kommer jag att avlida redan 2049, det vill säga, tappa hela 41 år i liv! Det här är alltså bokstavligt talat på liv eller död. Internet är en fantastisk källa till viktig information.

Dagens insikt: Det viktigaste är inte att vinna utan att delta. Ett budskap som antagligen uppstod efter en förlust, så var det i alla fall för mig.

Förresten, kul att flera har hittat hit och läser! Av de jag kan tänka mig orkar läsa det jag skriver, det vill säga vänner som jag inte längre är i fysisk kontakt med dagligen och Kaufman (som för övrigt använder min blogg som taolettunderhållning), så är det bara en del. Det måste även ha kommit folk jag inte planerat med, det är väldigt trevligt!




Optimist.

I mars kommer jag att tillbringa två veckor i Tanzania. Jag har med tiden hunnit smälta tanken och i takt med att praktiska saker som vaccinationer och biljetter börjar slutföras känns allting väldigt bra. Min kära mamma däremot (som inte bara är mamma, utan även arbetar inom vården) försöker att inte visa sin rädsla för Afrikas alla åkommor. Jag genomskådade henne dock när vi i helgen skulle, med hennes egna ord, ”shoppa loss” på Apoteket. Här är lite av det vi kom hem med.




Herrans massa platshandskar – ”Ifall någon med HIV börjar blöda kraftigt och du behöver ingripa ”

Flera flaskor handsprit – handsprit är logiskt, men i den mängden?  I denna kategorin ingår även en uppmaning om att sluta bita på naglarna.

Ögonsalva/droppar – ”Ifall du får en fluga i ögat som repar horhinnan. Då använde du den här för att det inte skall uppstå en infektion”

Steri-strip – ”Ifall det blir ett djupt sår och ni inte vill söka läkare för att sy”

Plåster i alla tänkbara former och färger – bra shit.

Vätskeersättning – ”Ska du verkligen ha med svartvinbärssmak?”

Värktabletter med och utan paracetamol – Verkligen bra att ha, men med mängden tabletter hade jag även behövt kol och en slang för att kunna avgifta kroppen.

Mamma hade lite svårt att släppa hyllorna på apoteket så jag försökte lugna henne genom att berätta att mina reskamrater, som skall stanna mycket längre, säkert har med sig flera onödigt nödvändiga vårdprodukter. Detta var tydligen ännu ett skäl för mig att packa ner lite extra tabletter i ryggsäcken eftersom jag då kunde lämna det som blev över hos dem.

Dagens andra insikt: Mammor är verkligen bra att ha och tack vare min kommer jag kunna överleva i Afrika (och förse hela kontinenten med tabletter)!

Jag är naiv, optimist, kalla det vad du vill. I min värld har detta alltid varit ett normaltillstånd och det var inte förrän jag kom i kontakt med pessimister (som själva kallar sig realister) som jag fick perspektiv på min världsbild. För mig var bilen, med sönderslagen ruta som länge stod parkerad utanför vårt hus, en bil som hade krockat och nu väntade på att rutan skulle bli utbytt innan ägarna kunde använda den igen. På väg hem från mataffären en dag kommenterar jag för D att det är ledsamt att rutan ännu inte har reparerats. ”Men, du ser väl att den är stulen. De har krossat rutan för att sedan kunna tjuvkoppla den”, fick jag till svar.

Den före detta rockgruppen The Darkness släppte med sitt andra album ”One way ticket to hell…and back” en låt med samma namn. Låten börjar med att frontfiguren Justin Hawkins gör ifrån sig ett snytande ljud. Ett ljud som jag, under alla gånger jag upprymd lyssnat på låten, trott var ett tecken på att han var förkyld. Då videon var inspelar på Island föll detta lite extra logiskt. En tidningsartikel senare dödas min värld. Justin meddelar att han under en längre tid missbrukat narkotika och att han i introt till ”One way ticket to hell…and back” sniffar kokain.

Dagens insikt: Försöker in i det längsta att förnekas.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skylla på, men nu verkar det som att jag har skaffat en blogg. Therés är en värdig ursäkt. Hennes mentala påtryckningar om att, tillsammans med henne, bli en del av dem som lämnar ut sitt privatliv i världen utan delete-knapp. Det står än så länge på hennes nystartade blogg (www.bakomfoten.blogg.se) att hemligheter och privatliv ska utelämnas, men vi vet nog hur lätt den principen rubbas efter ett glas vin framför datorn en tråkig onsdagskväll. Hittills består hennes blogg av recept och fantastiska sådana, jag rekommenderar varmt ett besök! Vad denna blogg ska handla om återstår att se, men insikter kommer vara ett återkommande inslag.

Dagens insikt kom i pulkabacken. Jag orkade 3 åk. 3 ÅK!! Barnen, som i och för sig försågs med extra energi i form av varm choklad och grillad korv, lyckades ta sig upp och ner för backen oräkneliga antal gånger. De sprang upp, flög ner, vurpade av bobben (jag vet att det nu heter snow racer) och sprang sedan upp igen. Helt sjukt. Jag övergick istället till att studera föräldrarna till de aktiva barnen och ser då att de strategiskt placerat sig höst upp i backen och stannar där. På så sätt kan de hjälpa barnen på pulkan men slipper springa upp och ner. Fantastiskt.

Den här fantastiska bilen fann jag igår när jag hälsade på min mor på hennes jobb. Den gjorde mig glad!