Och välkommen www.vardagstanke.wordpress.com.

Jag transkriberar. Det är det jag gör. Punkt. Att under långa perioder utan regelbundna pauser utföra denna högst okreativa och ickeanalytiska arbetsuppgift får hjärnan att liksom domna bort. Jag känner inte att hjärnan är en del av mig längre, vår relation är obefintlig. (I det här skedet slog det mig att mitt skriftliga språk är fullständigt fördärvat av byråkrati, det är helt och hållet uppsatsens fel). Hur som helst, under transkriberingens gång har jag nåtts av följande insikter.

Imorgon börjar den. Veckan utan socker. För många kanske inte detta låter som det mest radikala i världshistorien - speciellt inte under rådande hälsotrender och att det faktiskt bara är en vecka, men för mig innebär det en total förändring. Från att dagligen ha rolercoastat mellan sockertopp och sockerdown (med allt var det innebär för uppsatsen, relationer osv.) är alltså tanken att jag ska få en stabil energinivå.

För att underlätta uppsatsskrivandet har vi infört torsdagsfika i vår studiegrupp. Vi turas helt enkelt om att baka för att garantera expansion - om nu inte textdokumentet med titeln "D-uppsats" växer, så gör i alla fall våra kroppar det. Denna veckans bakverk slog dock alla rekord, alla kategorier, som med sin kladdiga konsistens lyckades skapa en näst intill orgasmisk smakupplevelse. Carolina, som var ansvarig för det här, försökte förklara hur extremt onyttig choklad/koks-kakan var, men kakan och jag befann oss fortfarande i förälskelsefasen enligt grupppsykologins alla regler. Jag var inte mottaglig för kritik.

Jag har fått ett nytt betalkort. Inget extraordinärt i sig. Problemet är att med ett nytt kort kommer också en ny kod - i detta fallet, koden som gud glömde! Vid upprepade tillfällen har jag stått i affärer, redo att betala och fått total black out. Jag har glömt bort min kod. Extremt pinsamt att erkänna för kassören, men jag tacklar det bra nu efter att ha upplevt missödet några gånger. Jag vet redan nu att denna kommer försvinna i röran av portkoder, födelsedatum och antal mjölkförpackningar som ska med hem. Och nej, det är inte årtalet som 2:a världskriget började, förlovningsdatumet eller några andra logiska sifferkombinationer som kan ligga till grund för en minneskod. Det är koden som även gud glömde.

I natt drömde jag att vi hade ett barn. Barnet var otroligt litet, ungefär som ett foster, och jag bar det i en magväska tillsammans med lite choklad och Ahlgrens bilar. Ute på stan mötte jag en före detta klasskamrat med stor erfarenhet av barn, jag passade om att fråga om det var olämpligt att förvara barnet tillsammans med godis (ifall barnet skulle råka få i sig det). Tack och lov var det helt okey, tydligen. Barnet växte till 2 års ålder och jag gick starkt in för att lära barnet vad som var rätt och fel. Givetvis trotsade sig barnet och gjorde precis det motsatta. Jag vaknade i panik och blev otroligt lättad över att det bara var en dröm.

När jag påbörjade praktiken frågade de om jag ville ha tillgång till en dator på kontoret, men jag envisades med att jag ville använda min egen bärbara variant. Det är bra att ha jobbet hemma, tänkte jag, antagligen en väldigt dum tanke. Bara att ha en arbetsmail gör mig mentalt beroende av att kolla av den hela tiden. När jag var politiskt aktiv blev beroendet av att vara online på intranätet så stort att jag fick sätta mig själv i avvänjning (en insikt jag fick efter att jag VAR TVUNGEN att vara online en liten stund under självaste julafton). Det är lätt att "bara skriva klart det dokumentet" eller "svara på det nya mailet". Jag känner inget måste att göra det (när måste-känslan väl har tränats bort verkar den vilja hålla sig borta), utan tycker antingen att det är kul eller så är det en sysselsättning jag har likt att kolla på tv eller läsa en bok. Någonting säger mig dock att det är en ovana som bör arbetas bort, så från och med idag har jag lovat mig själv att inte kolla arbetsmailen eller skriva en rad efter kl 17.00. Jag ser det som en tävling!

Vi är i uppstarten. Jag brinner.

Bob Dylan, Cornelis Vreeswijk, Evert Taub och The Beatles. Det var till toner av dem som jag började krypa, gå och slutligen springa hysteriskt. Min far har alltid haft ett stort musikintresse som jag var snabb med att ta efter (därmed grupperades familjen i två delar där jag och pappa var alliansen som förespråkade höga toner under städdagarna). Jag lärde mig sjunga efter noterna till Flickan i Havanna och han spelade piano till. Det var musik som han hade växt upp till, som spelades på hans tid, som han kunde lära mig. Med 90-talet (min tid) kom en översvämning av musik med ett enat intresse -  att tjäna så mycket pengar som möjligt. Band sattes ihop av stora skivbolag och spice-iga resultat blommade fram. Dr Bombay slog igenom och när han försvann (läs: när det inte längre gick att pumpa ur pengar ur honom) uppstod mirakulöst Dr Macdoo, Bombays farbror, med en identisk röst. Lite längre fram kom turen till alla med blodsband till en artist, att påbörja sin karriär. Aaron Carter gästade scenen, tappade kontrollen och drogade ner sig. I want candy, jo vi märkte det. Jag vägrar låta mina barn lyssna till ljuden som spelades ur 90-talets radio, inte ens för att kunna säga "sånt här lyssnade man på på min tid". Jag kommer leta fram pappas dammiga vinylskivor och dansa järnet med mina barn till Like a rolling stone.

Idag ställde jag klockan att ringa 30 min senare än vanligt. Jag hinner, tänkte jag. Bull shit. Det blev fullständig panik och efter att ha kasta en plattång på näsan (när jag hetsigt försökte trassla fram hårtorken i en boll av sladdar och elektronikprylar) var jag minst sagt arg. Med ett vrål väckte jag grannarna och insåg att jag får skita i hårtorken och bege mig av NU. Problem nummer två, nyckelfan är borta. Med insikten att jag måste stryka ordet "stresstålig" från CV:n sprang jag omkring och vände upp och ned på allt i hela lägenheten. Håret började ofrivilligt, av den egenproducerande vinden, att locka sig likt en frisyr á la Björn Gustafsson. Givetvis låg nycklarna i väskan, tillsammans med ett (före detta) päron som jag glömt äta och nu istället lyckats köra fingrarna i. Resten av morgonen fortsatt i samma mönster, med att jag tappade bort nycklarna ännu en gång och lyckades tappa ut den planerade lunchen gulaschsoppan över min jacka.

På två sekunder kan jag gå från att vara väldigt glad till att bli fly förbannad. De två känslorna bor helt enkelt grannar i min kropp. Manodepressiv, kanske du tänker, med jag har bett D om ett ärlig svar beträffar en eventuell diagnos och han påstår att jag bara är livfull. Jag köper det så länge.

D: Nu ska jag läsa din blogg!