Kärlek och ilska
På två sekunder kan jag gå från att vara väldigt glad till att bli fly förbannad. De två känslorna bor helt enkelt grannar i min kropp. Manodepressiv, kanske du tänker, med jag har bett D om ett ärlig svar beträffar en eventuell diagnos och han påstår att jag bara är livfull. Jag köper det så länge.
Idag har jag befunnit mig på Global Forum, en konferens som arrangeras vartannat år i Göteborg med globalt samarbete och utveckling som fokus. Jag älskar kongresser/konferenser/utbildningar/utställningar som samlar en massa engagerade människor under samma tak. Hög på framtidstro springer jag omkring och delar ut flygblad och diskuterar världslösningar med människor, underbart! Men just när jag känner mig som mest lycklig, under välkomstseminariet, knäcker en 50+-man att det är viktigt att nå ut till ungdomarna i miljöfrågan, citerat "och det gör man ju via internet". Plötsligt kändes hela situationen absurd. Här sitter 3 män i kostym (de sover antagligen i dem också) och en kvinnlig departementschef, alla i samma ålder och plånboksstorlek, och ska prata om hur ungdomar (de uttalar det dessutom på ett lite nedlåtande sätt) ska ta till sig miljödebatten. Det är ju uppenbart att de antagligen skulle dö av tristess av att titta på de här människorna (den insikten verkar ju nått fram till paneldeltagarna själva), så visst, internet känns betydligt hetare. Men vad hände med den sociala representationen? Om diskussionerna bestod av personer med olika kön, ålder och bakgrund så kanske medborgarna skulle se en koppling mellan de som debatteras och deras levnadssätt.
Jag var upprörd ett tag och svor lite för mig själv i bänkraden. Efter debatten gästades scenen av en Sydafrikansk kör och vi fick ställa oss upp, dansa, klappa i händerna och sjunga med i Panta Mera-sången. Då blev jag lycklig igen!
Kommentarer
Trackback
