En sjukt bra blogg

Jag är en vuxen människa. Det här är någonting som alla måste göra. Det är bara att gå dit, få det gjort och sedan gå hem. Inga problem.

Ovanstående meningar rabblade mitt huvud för sig självt när jag igår med raska steg gick mot tandläkaren. Jag är inte rädd för tandläkaren, och var ej heller när jag var yngre, men har på senare tid lyckat skapa ett obehag inför ljuden som alla redskap ger ifrån sig. Borde man inte kunna göra slemslangen ljudlös år 2009? Likt alla andra gånger gick jag in hårt för att försöka knäcka deras kådspråk ( jag förstår fortfarande inte "Det är en tvåa på A3") och i horisontellt läge snegla på dataskärmen för att skapa mig en uns kontroll av vad det är som händer. Tandläkaren läste av mina nervösa kroppsrörelser. På något sätt verkade mitt hårda skal trigga igång hennes moderskänslor, för när undersökningen är färdig och jag satt mig upp avslutar hon med "jag ska bara torka dig runt munnen" och blöter sedan en bit papper. Där sitter jag, men löjligt förvånade ögon, och blir för första gången på ungefär 20 år torkad runt munnen av en (annan) vuxen människa. En regregering utan dess like. Jag kände mig dock betydligt lugnare (bortsett från chocken) när jag lämnade kliniken. Tack för ditt mentala stöd tandläkaren!