En sjukt bra blogg

80-talisterna är lata och kräsna på arbetsmarknaden. Huruvida detta påstående stämmer eller ej har under en tid debatterats i media. För att ge lite perspektiv på debatten, har ni någonsin mött en 90-talist? Jag är näst intill aldrig i kontakt med denna generation men kan nu konstatera att det finns en anledning till det, det är bäst för alla inblandade. 90-talister verkar inte ha någon verklighetsuppfattning över huvud taget, utan tror att behöver man pengar kan man bara starta en blogg á la Blondinbella. Jag har under två dagar arbetar med en 90-talist där dessa av flera kommentarer har haglat;

- Nio timmar var ett alldeles för långt pass, jag tackade nej till det.
- Har du verkligen jobbat i 5 veckor? Behöver man jobba så mycket?
- När blir det lugnare här?

Nio timmar är ett normalt pass om du har en timma lunch, fem veckor är inte alls speciellt mycket och ja, när man har egna utgifter för mat och hyra så behöver man arbeta "så mycket". Och du, lugnare än så här blir det inte, alla utom en sover ju för i helvete. Vi 80-talister må klaga (och uppdatera face book-statusen via mobilen på jobbtid) men vi kommer dit och jobbar tills det är dags att gå hem. Och så är vi bra på att generalisera.




Not.

Det finns människor som använder extremt många utropstecken. Jag använder högst tre (i annat fall har jag okontrollerat råkat hålla inne knappen för länge och inte orkat radera) och detta i specifika fall för att verkligen markera min förvåning/ilska/glädje. Personer som i alla typer av samtal använder minst tre och inte har en övre gräns, tar jag sällan på allvar. På Tradera hittade jag nedanstående annons, direkt citerad från Tradera, med en säljare som jag absolut inte skulle ha en msn-konversation med om mina problem.

MISSA INTE!!! MISSA INTE!!! MISSA INTE!!! MISSA INTE!!!

RISKERA INTE BUDGIVNING!!! ANVÄND KÖP-NU FUNKTIONEN!!

MISSA INTE MINA ANDRA AUKTIONER på http://www.tradera.com/auktioner/maiden999

DENNA CHANS KOMMER INTE TILLBAKS PÅ LÄNGE!!!!!

EN MASSA GREJOR SKALL BORT!!!!! PASSA PÅ OCH FYNDA!!!!

DESSA ÄR I TOPPSKICK OCH ALDRIG ANVÄNT!!

35 % REA! TIDIGARE PRIS 159KR! NU 99KR!

35 % REA! TIDIGARE PRIS 159KR! NU 99KR!

URSÄKTA DEN DÅLIGA BILDEN!!!!!


DU BJUDER PÅ EN NY PLEKTRUMKARTA MED NYA PLEKTRUM, ALDRIG ANVÄNDNA!! ANVÄND DESSA ELLER RAMA IN PLEKTRUMKARTAN OCH DEN BLIR KANONSNYGG!! DENNA ÄR CA A5 FORMAT!

ALDRIG HAR DESSA SÅLTS BILLIGARE!! 

Nu är det bara tre dagar kvar innan sommarjobbandet är färdigt för min del. Precis som förra sommaren såg jag fram emot semestern, men när sista arbetspasset kom smög sig också vemodet på. Jag hade lyckats fästa mig, både vid de gamla och vid personalen som jag gått och retats med under några veckor. Förra sommaren avslutades dessutom jättejobbigt med att kollegorna hade köpt blommor och ville ta ett avsked, vilket gjorde att jag snabbt lovade att komma tillbaka nästa sommar. Nu är nästa sommar snart över och jag vet att jag inte kommer kunna lova bort mig likt förra gången. Sommaren 2010 har jag förhoppningsvis en examen och kan börja rädda världen lite mer. Men, tre dagar kvar med start nu!



Bilden tillhör Aftonbladet (och kommer dessutom från en fruktansvärd artikel).
 

En sen lördagsnatt befann sig två smått berusade 17-åriga tjejer på McDonalds i Nordstan, kissnödiga och väntandes på nästa buss mot Borås. Utanför toaletten uppstod en odiskret diskussion mellan två killar om vilket kön den ena tjejen har, det är en verkligen en tjej eller är det en kille? De båda tjejerna, som står endast någon meter från killarna, hör frågan varav den ena (utpekade) blir fly förbanna och den andra börjar skratta.

Kvällens höjdare:

Jag var tjejen som skrattade, men tänker nu ge det sista skrattet till andra halvan av den 17-åriga berusade duon. Under kvällens promenad med D går vi förbi två (antagligen berusade män?) som skrockar; - Är det inte två pojkvänner som är ute och går?, följt av snack om bögar. Iklädd svarta mjukisbyxor, vitt linne och sjal (jag hade till och med borstat mitt hår idag) måste jag erkänna att jag har haft betydligt mer maskulina dagar än så. Otroligt komiskt och Therés, skratta på, så blir vi kvitt!



Nu joinar jag dig Bowie!

Det smids nya bloggplaner! Snart kommer ni kunna läsa texter från mig och tre andra människor som tillsammans skall utgöra bloggen kaffekackel.wordpress.com. Tanken är att vi alla kommer skriva inlägg och ge respons på varandras likt ett samtal under en fika, inläggen kommer därför ha stor bredd med både djupa och ytliga inlägg. Eftersom våra liv ser väldigt olika ut, hoppas vi kunna ge en mångfald av inlägg och livsperspektiv. Min tanke är att inlägg likt Förtroende kommer författas under kaffekackel, medan mindre viktiga vardagsbetraktelser och oseriösa detaljinlägg stannar här. Sedan får vi se hur det utvecklar sig. Än så länge pillas det med introtexter, färger och headers, men jag håller er uppdaterade!

När jag väcks av att telefonen ringer svarar jag väldigt sällan med en gång. För allas trevnad vill jag se efter ifall jag är vid liv och vart jag i så fall befinner mig, innan jag är i kontakt med omvärlden. Idag visade telefonen dolt nummer och jag anade att det var jobbet som ringde vilket gjorde att jag trotsade mina principer. Det var inte jobbet. Det var ett samtal från Bulgarien där min mor och bror befinner sig på charterresa. Min bror berättade att han tänkte tatuera sig ikväll och mamma att det i området traskat omkring en man med en orm runt halsen vilket gjort att hon inte vågat lämna hotellet. Jag kände instinktivt att denna informationen hade gått lika bra att mottaga kl 10.00 som dåvarande kl 08.00. Nu i ett lite mer skärpt tillstånd vill jag framföra; Bror du har mitt stöd, men ett tips kan vara att lägga till lite pengar och göra det här hemma hos någon som du vet är en duktig tatuerade, så att det blir snyggt gjort. Mamma, jag lider med dig.

Igår när jag satt och bläddrade i tv-tablån på jobbet (vad gammalt det låter?) såg jag någonting som fick mig att okontrollerat ge ifrån mig ett litet tjutande ljud. Miniserien Upp till kamp skall gå i repris från och med idag och tre måndagar framöver! När jag berättade detta för mina kollegor, som tidigare oroats över att jag planerar åka till Kuba, såg jag i deras blick att jag nu låg cementerad i kategorin kommunist. I ett försök att nyansera mig började jag därför prata hoppfullt om USA och klaga lite på sossarna. Hur som helst, serien Upp till kamp visades i SVT under 2007, men jag lyckades då bara se ett eller två avsnitt. Dock tillräckligt för att få mig med min 60/70-tals fetisch fast. Ett folkhemmets Sverige, politik glöd och helt fantastiskt musik. Till tonerna av Bob Dylan, Rolling Stones, The Beatles och The Who mullrar en rörelse igång; de ungas rörelse, för att citera SVT. I en värld där denna musik ljuder på krogar, gator, konserter och festivaler gråter inga barn när de tappar sina glassar, det går inte att vara olycklig!

SVT 1, idag kl 21.00. Jag hoppas innerligt att den läggs ut på SVT Play, för i kväll blir det Harry Potter för min del.

Jag har jobbat helg, vilket innebär relativt långa pass under lördagen och söndagen. Följande konversation uppstod idag då jag och en dam sitter och läser i var sin tidning, hon i en Hänt extra, jag i en GP:

- Visste du att jag är en gammal lärarinna?
- Nej det visst jag inte, för vilka åldrar undervisade du?
- Jag har en klass 9, men de börjar bli bångstyriga nu. Jag vet inte om det var i går eller förrgår, men det kom fram en kille till mig efter lektionen och vet du vad han sa?
- Nej, vad sa han?
- Du ser ut som en jävla ko! Vet du inte att en ko har fyra ben?, svarade jag honom. Inte den här kon, sa han. Då sa jag till honom att om han inte var tyst skulle jag klappa till honom så han såg ut som en halvt levande ko. Du, nu är jag hungrig, får man inte mat på det här stället?
- (jag håller på att dö av skratt efter ko-kommentaren) Självklart, det kommer snart kvällsmat.
- Är du nazist?
- (jag dör lite till) Nej, klart jag inte är.
- Bra, jag vill inte ha min mat serverad av någon jävla nazist.

Framför mig ligger boken Utvärdering i politik och förvaltning. Jag lånade den i slutet av maj och det faktum att den fortfarande är stationerad på mitt skrivbord är alltså högst oroande. Om det hade varit en dödssynd att inte lämna tillbaka böcker i tid, så hade jag fått investera i en privat biktstol. I höst ska jag bättra mig, jag ska bli en ansvarstagande människa.



Biblioteket vet vart jag bor.

Jag tycker det är otroligt underhållande med nasal sång (om ni inte känner er helt säkra med hur nasala ljud låter så vill jag påminna på det gamla barnprogrammet Pingu, hela pingvinfamiljen är nasal). Vad är det som gör att människor sjunger nasalt? Väldigt sällan pratar dessa människor nasalt och det absolut värsta är att de annars sjunger bra, men verkar gilla det lite "täppta" ljudet som uppstår när de för sången genom nästan.  Céline Dion är ett exempel på en sådan människa som inte alltid sjungit nasalt, utan det är uppenbart någonting som kan kontrolleras. Det finns en låt där Céline gör en duett med nasalitetens drottning - Anastacia, fantastiskt roligt!

 


Första tanken: Men det är inte så illa, jag kanske har överdrivit Célins nasalitet?
Andra tanken (0:36 och framåt): Nej, det låter faktiskt nasalt.
Tredje tanken (Anastasia kommer in): Herre gud. Pratar hon så? Om ja, har hon partner? Om ja igen, har de verkligen sex? Osv.

För övrigt en mycket bra låt, men jag vill föredrar AC/DC:s icke nasala original.

När jag var liten och inte förfogade bestämma över mina egna läggtider, kostvanor och konsekvenser av bus så lovade jag mig själv att när jag blev stor, då jävlar. Jag skulle vara vaken hela natten och sova på dagen, jag skulle stanna hos kompisar ännu längre än tills det var middag hemma och jag skulle bara äta kakor. Inte så långsiktigt hållbart. Väl i vuxet tillstånd så såg jag givetvis till att driva i land mina löften, de flesta, men inte alla. Reglen om att äta mat innan man äter godis eller efterrätt, har satt djupa spår. Jag sitter här med en kärleksmums och en portion gröt, mitt under ett pågående krig mellan mitt samvete och barnet inom mig. Jag vill men jag kan inte, det känns instinktivt fel. Alla föräldrar där ute, är ni medvetna om vilket otroligt inflytande ni har över era barn? Tänk er för!



Bilden och receptet på bakverket kommer från min vän Therés (www.bakomfoten.blogg.se). Jag rekommenderar receptet varmt och kan tipsa om att ha i lite Kahlúa i glasyren.

Eftersom bilnyckeln jag spenderat tid med de senaste fem dygnen började ta formen av en räka blev jag tvungen att på allvar rannsaka mig själv. Vad är det som gör att alla nycklar jag kommer i kontakt med sakta börjat gå mot sin död? Nu är nyckelmysteriet löst! Det jag gör är att sticka in nyckel i låset, vrida om och sedan öppna dörren genom att dra i nyckeln. Kraften vilar således inte på handtaget utan på det stackars metallföremålet. Detta förklarar att de alla börjat visa sitt missnöje genom att "nicka". Förlåt, jag ska inte göra om det.

Så brukar det låta efter att man har frågat om vägen och sedan fått en inte alltid helt okomplicerad vägbeskrivning. Meningen är fel, allting går att missa, alltid. Rätt svar på område är givetvis Skåne och nämare bestämt Österlen.

Helgens roliga detalj uppstod i den här situationen. Mannen i organge tröja tappade ett kvitto, böjde sig ned för att ta upp det men såg att det blåst iväg och satt sig på vristen på kvinnan bakom. Kvinnan verkade inte alls uppmärksamma att hon hade ett stort papper som av blåsten klistrat sig på benet och mannen visste inte riktigt hur han skulle reagera. Vi är ju trots allt i Sverige så varför kommunicera? Kvinnan fick sitta där med kvittot. Jag var inte sen med att diskret fota den roliga situationen.

Här, eller i någon närliggande ort, kommer jag förhoppningsvis befinna mig när det är läggdags nästa gång. Sedan får vi se vad som händer. I bilens baksäte ligger ett tält och en sovsäck, i framsätet sitter spontaniteten personifierad. Ha så trevligt med Google Bilder så kommer det rätta svaret på område på måndag kväll!

Om man blandar bakpulver och vinäger så sprutar det ett roligt skum, positivt! Skummet luktar efter en stund otroligt äckligt och platsen där experimentet utfördes kan behöva utrymmas, negativt. Ikväll har jag haft en helkväll med mina kusiner vitaminer. Jag känner mig gammal när jag konstaterar att de börjar bli stora, att de tidigare föräldrafria kvällarna med ett upp och ned-vänt hus nu bytts ut mot en kväll där vi sitter i hopkrupna i soffan och tittar på film som vi alla uppskattar lika mycket (Harry Potter is the shit). Där en kan blanda dipp och den andra koka varm choklad, medan jag fixar maten. Mina minikusiner är inte längre mini.

Jag vill dock utfärda en varning för film nummer två som skådades, jag uppfattade titeln som "Katten". En fruktansvärt obehaglig film med en enorm katt med en röd/vit hatt. Möjligen upplevs denna olustiga känsla bara av personer med rädsla för clowner eller liknande varelser, för barnen hade sett filmen flera gånger innan och älskade den. Jag försökte googla fram en bild på omslaget, men Windows Vistas föräldrakontroll vill inte låta mig söka på "Katten. Det känns som det mest oskyldiga sökordet i världen, men verkar finnas delade meningar om det.

Herre gud, vad ska jag tänka på när jag köper mina plasthandskar?, tänker antagligen du. Men oroa dig inte, jag delar glädjeligen med mig av mina erfarenheter. Håll i hatten för nu kör vi!



En pasthandske som rätt och slätt ser ut som en plastpåse med fingrar. Näst intill omöjlig att få på sig ifall händerna skulle vara spritade eller av andra orsaker blöta. Bra eftersom de, i alla fall för mina händer, inte kan bli för små.



En fantastisk plasthandske av ämnet polyrthlene. Detta är som en tajtare variant av plastpåse-handsken, med en räfflad yta. Betydligt lättare att få på sig under våta omständigheter. Materialen känns något tjockare och bör därför vara säkrare, rekommenderas varmt!



En handske som luktar och känns som en kondom, högst obehagligt. Storlek small är antagligen skapad för barn upp till 5 år, eftersom ingen annan kan använda dem. Går lätt sönder om man i en stressad situation är lite för hårdhänt. Svåra att använda i vått tillstånd.

Viktigt att tänka på är dock att platshandskar är något högst individuellt, så pröva er fram i djungeln. Lycka till!

Jag är uppväxt på ekologiska grönsaker och okonserverade sylter och safter. Besprutningar är gift, var och är fortfarande min mammas ledord. När alla barnen på dagis drack bland-safter från Bob på utflykterna, drack jag den sedvanliga vinbärssaften á la mamma, högst ocoolt på den tiden. Uppe i 13:års ålder tyckte jag det var väldigt besvärligt att under storhandlingarna behöva läsa på varorna vad de innehöll och omotiverat att köpa bananer för det dubbla priset, som dessutom var lite brunare än Chiquita-bananerna. Jag lovade mig själv att när jag flyttade hemifrån så skulle jag INTE komplicera till allting. Det tog ungefär 2 månader i egen bostad innan jag började ta efter min mammas beteendet och nu har det totalt spårat ur.

Jag tror jag har skapat någon slags bärfetish. Möjligheterna som kommer med bär är nästintill oändliga och jag har blivit helt besatt av att koka saft, marmelader och frysa i små fina påsar. Helgen bjöd på den perfekta mormor och barnbarns aktiviteten, jordgubbsplockning, vilket resulterade i 9 kilo röda gubbar. Det uppstår ett litet lyckorus varje gång jag "måste" gå in i köket och rättat till någonting i frysen. Hittills har skördarna resulterar i marmelader på rabarber och kanel, samt hallon och choklad. Nästa planerade smaksensation är jordgubbar och kardemumma. Jag har inte blivit som min mamma, jag har tagit det ett steg längre och blivit som min mormor.

Kaffekokaren välkomnade mig till jobbet kl 06.46 genom att bete sig fullständig irrationellt. Den släppte igenom vattnet utan att ha tillgång till el och innan jag hann placera varken kaffe eller kanna under, mindre saker kan utlösa svordommar vid denna tiden. Tveklöst dagens första diss.




Dagens andra diss: Kanter. Alla människor som påstår sig älska pizzakanter och brödkanter ljuger. Kanten fungerar som en ram runt all god fyllning, helt enkelt ett nödvändigt ont.  Därför äter jag alltid mitten först och skulle jag sedan mot förmodan inte vara mätt så får kanten rycka in som sista utvägen-föda. Pajkanten blev slängd i komposten idag och nej, barnen i afrika-argumentet håller inte längre. Barnen i Afrika vill, av erfarenhet, inte ha pajkanter. De vill ha pengar och choklad.



Marabou Sommar däremot, en klar hiss! Jag var lite skeptisk till att jordgubbarna var frystorkade men detta helt i onödan. Upprörande är dock att Marabou verkar ha tagit bort 20 gram, denna kaka innehöll endast 180 gram choklad! För större storlekar, amerikanisera mera!



Utöver dansbandsmusik och vetebröd består min värld av broderade, söta visdomsord och verser. Jag hissar och bjuder på en utav dem:

Jag önskar dig inte guld mitt barn
Ej heller pengar och makt
Jag önskar dig modet att vara dig själv
Och stå för det du har sagt

Jag önskar dig inte en stenfri väg
Men kraften att vägen gå
Jag önskar dig kärlek i rikligt mått
Och vänner att lita på
 

Det finns en sceen i filmen Adam och Eva där Adam sträcker ut kaffekoppen i exakt samma stund som Eva häller upp kaffet, utan att de behöver titta på varandra. Dagens arbetspass flöt ungefär i den andan. Jag och min kollega kompleterade varandra sjukt bra och lyckades täcka de luckor som den andra personen glömt. Detta gjorde att vi helt ostressat, med en hög kvalité lyckades utföra fler sysslor än vanligt och ändå vara klara 1 timma innan den normala tiden. Känslan av att kompletera varanda är fantastisk, som att lägga puzzel med någon som alltid har hittat nästa bit!

Det började regna katter och hundar i mitten av arbetspasset, vilket höll i sig tills det var dags för mig att cykla hem. Jag var inte alls sugen på en Wet Shirt-competition, men som före detta boråsare har jag fått lära mig att det endast är fantasin som säter gränser för av vad man kan bygga en regnskydd. Sopsäck, ropade jag. Mina kollegor trodde först inte att jag menade allvar, men hjälpte mig sedan att klippa hål och därefter klä mig i den latex-liknande plasten. Imorgon blir det dock regnställ.




Hett?

Två dagar på raden har jag burit min disk från vardagsrummet till badrummet istället för till köket, men lyckats hindra mig själv precis innan jag placerat de smutsiga glasen i handfatet. Igår kväll efter jobbet glömde jag ta på mig mina skor och cyklade således genom Majorna i mina innertofflor (= jag har visat mig offentligt i någon tragisk kopia av foppatofflan). I dagsläget är en majoritet av de människor jag har runt mig dementa och jag börjar bli smått oroad att ovanstående talesätt stämmer (också det faktum att de senaste två inläggen haft just ordspråk som rubriker, någonting som inte används av någon generation efter 40-talisterna, borde vara ett tecken). Och, det kanske mest uppseendeväckande; jag skriver blogginläggen 07.00 på morgonen istället för klockan 01.00 på natten. Varför? För kl 01.00 SOVER jag! Det måste till en förändring!

Om man skall utgår ifrån ovanstående ordspråk så innebär det att jag under sommaren måste vara försiktig under kubbspel, inte nappa när någon kastar ut en fotboll på gräset och hålla mig undan all typ av vänskaplig brottning. Eller i alla fall inte gå in för alla lekar och sporter så hårt. Det är inte värt det, tycker jag. Ny i klubben är blåmärke H3 (höger ben, nummer tre i ordningen) som orsakades av gårdagens badmintonmatch. Konsekvensen av mina avvikande sommarben blir att jag mer eller mindre skrämmer andra strandgäster. Men när jag tänker på det så översvämmas jag av bilder av det fantastiska kastet jag gjorde med min kropp som precis fick över fjäderbollen över nätet. Vill man vara fin får man lida pin, ingenting för mig!



Välkommen H3!

Nu har jag precis avslutat en redovisning av ett projekt jag under senaste halvåret fått möjligheten att vara med i. Bortsett från att jag ska vara med under uppstarts fasen i höst så var detta, tillsammans med att besvara några obesvarade mail som legat i vår inkorg, de sista ansträngningarna jag gjorde. Det har stundtals varit väldigt mycket att göra, stundtals mindre att göra, men nu i slutskedet så inser jag hur otroligt (akta er, klyscha på väg) roligt jag har haft och hur mycket jag har lärt mig. I sådana stunder är det väldigt lätt att låta bli att lämna ifrån sig barnet, att skicka iväg ett mail där jag lovar de ideella kollegorna mitt hjärta och fritid det kommande året. Men jag ska inte göra det. Jag ska klippa navelsträngen och vara glad över de erfarenheter jag fått som kommer vara till hjälp i kommande projekt. Så, nu gör jag det!



Om man inte, som jag, vågar klippa navelsträngen kan man istället klippa pizza. Denna I-landspryl fann jag på http://prylzonen.se. Vi lever i en sjuk värld.

Jag känner mig oskrivig idag så ni får hålla tillgodo med ytterligare ett inlägg med lite text. Therés (www.bakomfoten.blogg.se), härmed utmanar jag dig i en matduell med temat snabbt och enkelt. Mitt bidrag är kvällens kyckling och nudelsoppa vars recept finns länkat under bilden. Jag tillsatte även vitlök och morötter i vår soppa. God afton!



http://www.ica.se/FrontServlet?s=mat_recept&state=recept&receptid=4207

I natt låg jag och D och summerade ihop en ungefärlig gästlista till det framtida bröllopet. Vi har båda insett att vi behöver en ekonomisk budget som morot för att en dag kunna få samma efternamn på brevinkastet. Gästlistan uppsteg till ungefär 60 personer och plötsligt hade vi en måttstock för festlokal! Matförgiftad av räkor ligger jag nu ligger jag nu i soffan, istället för att vara på jobbat, och letar alternativa lokaler. En oundviklig webbsida i dessa sammanhang är uppenbarligen brollopstorget.se, vad jag än söker på så kommer denna sida med dess forum upp som första till tredje sökträff. På sidan råder fullständig panik och jag tänkte dela med mig av mina favoriter ur forumtrådarna till er:

* En tjej är nervös över att hon missuppfattat antalet räkor i en räkcoctail. Ett mycket användbart tips är; smaka av! Behövs det mer räkor, ta i mer räkor, svårare än så är det inte. Se dock till att räkorna är upptinade korrekt så att ni inte behöver en toalett och ett droppställ per gäst.

* Frågan "Vilken sida går bruden på in i kyrkan?" behövde tydligen 19 svar. Det här är någonting som jag aldrig skulle ha reflekterat över om jag inte befunnit mig på bröllopstorget. Ska man ha koll på sånt här?!

* En tjej undrar om man får ställa borden i festlokalen i små öar, eller om de måste vara formade som ett U. Herre gud människa, ställ borden på det sätt ni tycker är snyggast och mest praktiskt!!

* En tjej sitter hemma och gråter (och verkar dessutom inte ha några problem att skriva ut det offentlig) över att det har uppstått ett hudveck på ryggen när hon bär sin brudklänning. Den stora frågan är då om hon ska köpa en till brudklänning, eftersom hon inte hinner göra en operation. Detta orkar jag inte ens kommentera.

Jag vill byta kön. Jag kan inte ens tänka mig att jag tillhör samma ras som tjejerna som skriver på bröllopstorgets forum, utan känner mig helt vilsen och oförmögen att förstå deras problem. Att få ha en dag som är avsatt speciellt för sig och sin partner, med alla man tycker om runt sig, kan inte bli annat än perfekt. Satsa på att göra det personligt och skit i antalet räkor i förrätten eller om borden står placerade likt lutande tornet i Pisa. Jag vet att jag kommer vara betydligt mer nervös när det börjar närma sig, men jag hoppas att jag aldrig kommer skriva ett foruminlägg på brollopstoget.se med ordet "panik" i rubriken.



Tårtbuffé är min och Davids grej.
Dessa kan man hitta på Sprinkles Cupcakes.

Värmen är helt sjuk just nu. På jobbet försöker vi förgäves att ha fönster och altandörrar öppna (som alla vetter mot en vinstilla innergård) för att få in luft. Mycket utav arbetet är fysiskt vilket gör att vi i personalen svettas som grisar på den redan varma våningen. En ängel fann en fläkt som jag snabbt åtog mig att få igång, men så fort den började fylla sin funktion började de gamla ropa att de fryser. Jag började, med svetten rinnande längst pannan och ett ansträngt tålamod, förklara att det är över 30 grader utomhus och att vi inte ens vill veta antalet grader inomhus, men utan resultat. De fryser uppenbarligen. Vi fick kompromissa och placera fläkten på en pensionärsfri zoon och dela ut filtar till förbipasserande. Jag har ett sjukt jobb.

Idag har jag dock varit ledig och tillbringat dagen med D vid havet. När det är varmt förlorar man vätska och utöver vatten behöver man få i sig salt, sa alltid min mamma och tryckte i mig och min bror i hopklibbade tyrkisk peppar-karameller mellan Bamseklubbens aktiviteter. Jag kan aldrig mer äta tyrkisk peppar men köper fortfarande saltlakrits till stranden. Lite obehagligt när man kommer på sig själv med att man faktiskt lyssnat, tagit in och sedan rättat sitt beteende i stil med ens föräldrar.

För exakt fyra år sedan vaknade jag upp i en husvagn i Varberg, sömndrucken efter några timmars orolig sömn. Gårkvällens japanska skräckfilm om vatten hade gjort att jag och Therés letat efter ett pysande ljud som vi hänförde till att skräckfilmen nu realiserades i vår husvagn (det var för övrigt kaffetermosen som lät). Ellen sov fortfarande och hade under natten varit helt obekymrade om att vi mentalt trott att vi skulle avlida. Vi hade bestämt oss för att det skulle bli en grym sommar innan vi flyttade åt olika håll, där husvagnstrippen var en utav sommarens aktiviteter. Det var lördag och vi började, efter ett kroguppehåll, bli sugna på att dansa vilket gjorde att vi bestämde att kvällsnöjet skulle bestå i ett besök på vårt stammis ställe. Vi packade bilen och åkte mot Borås.

En snabb förfest hos mig och festen var igång. Vi dansade hela kvällen och jag noterade att en viss David från gymnasieskolan befann sig på platsen; kassören för elevrådet och killen som snott rollen som debattledare i eurodebatten som jag arrangerat. Fysisk rörelse tar på krafterna och när det var dags att vila slog jag och Ellen oss ner ute på altanen. Killen bredvid mig presenterar sig och börjar prata, jag presenterar Ellen. Det visar sig då (väldigt Borås) att Ellen och killen är gamla barndomsbekanta som inte har setts i vuxen storlek, de hade mycket att snacka om så jag och killen byter plats. När jag gjort detta hamnar jag oundvikligen bredvid killens kompis, eurodebattstjuven David. Helt oväntat så gjorde det mig ingenting, snarare var det lite trevligt och responsen han förmedlade var att gammalt groll verkade vara glömt. Börja inte prata politik nu för i helvete, så du pajar det här, tänkte jag för mig själv. Det gjorde vi inte. Vi pratade jonglering, Mc donalds-erfarenheter, universitetsplaner och verkade ha mer gemensamt än vad jag brukade uppleva mig ha med folk. Efter en stund lämnar Ellen och hennes återvunna vän, jag och David krogen. David träffar en tjejkompis utanför krogen och jag lyckas med min fantastiska hörsel snappa upp att han gillar sushi. - Gud, vad sugen jag blev på sushi, slänger jag strategiskt ur mig på vägen mot bussen. David skiner upp, förhoppningsvis över ytterligare ett gemensamt intresse tänker jag.

Killarna propagerade för efterfest, men vi tackar nej av flera komplicerade och mindre komplicerade anledningar. Ellen och Davids kompis byter nummer. För oss blir det ett faktum att vi skulle kunna få tag på varandra om vi skulle vilja. Jag och David kramas inte hejdå, men tittar länge på varandra innan bussen tar mig och Ellen hem. Det har varit en bra kväll, en väldigt bra kväll och när jag lägger mig så hoppas jag att det inte var den sista. Dagens därpå ringde Ellen och säger att ungvänster-killen ville ha mitt nummer och frågar om hon får skicka vidare det. Jag blir pirrigt glad och säger givetvis ja. Några sms senare är en sushi-lunch inbokad....



The husvagn.

Nu har jag läst som två fruktansvärda beslut som fattats. Det första ett politisk beslut i Göteborg om att gatumusik ska förbjudas, vilket kommer verkställas snart, det andra om att barn inte skall få studsa på studsmattor på innergårdar, fattat av Familjebostäder. Som grund till båda besluten hör av folk upplever att "det stör". Hur kan skrattande barn som leker upplevas som någonting annat än fint? Och hur kan man vilja våldta den fria kulturen? Din Sko-tanten på Avenyn som tycker att hennes arbetsmiljö är katastrofal för att det står en man och spelar dragspel utanför, be om att få byta butik eller byt jobb. Grannar som tycker att lyckliga barn är en hemsk företeelse, var inte i kontakt med människor överhuvudtaget och absolut inte barn. Det är stor skillnad mellan att överleva och att leva. Målet måste vara att leva och för det behöver vi studsmattor och musik!


Ur dagens GP:
"- Dom är dumma, vi tycker att det är så roligt att studsa, säger Minna, 4 år."

Go Minna, säger jag!