En sjukt bra blogg

Under vardagar äter jag nästan alltid frukost vid datorn. Jag vaknar, låter gröten gå in i mikron medan jag går in i duschen, slänger på mig kläderna och övertygar sedan mig själv om att det mest effektiva är att kolla mailen och äta gröten samtidigt. Jag vet att jag fastnar i nätet och att gröten blir kall, men varje dag fattar jag ändå detta dåliga beslut.

I torsdags, likt alla andra dagar, kollade jag på datorklockan och konstaterade att jag var sen så in i helvete och därefter följde det vanliga kaoset. Jag borstade tänderna samtidigt som jag knöt skorna, såg tack vare spegeln att håret fortfarande var invirat i en blöt handduk, svor lite och försökte borsta ut håret med handen som fick överge skosnörena. Denna dag var jag dessutom lite extra sen och bestämde mig därför för att skölja fluor (David och jag är exemplariska tandsförsäkrings-kunder) i hissen. Smart, tänkte jag, men givetvis inträffade någonting som normalt sett inte brukar hända. Hissen åkte inte folktom ner till bottenplan som vanligt, utan stannade på tredje våningen för att plocka upp ännu en passagerare. En man steg in i hissen och hälsade. Jag bestämde mig för att i alla fall ge ifrån mig ett ljud men glömde det faktum att jag fortfarande var täppt i näsan som en rest av förkylningen. Det var ofrånkomlig, jag lät precis som Pingu! Jag övervägde i panik att med 15 milliliter vätska i munnen försöka förklara att jag faktiskt sköljde fluor, men insåg att jag då måste böja huvudet bakåt och att situationen skulle bli ännu mer absurd om jag efter mitt pingu-ljud skulle börja gurgla fram försök till meningar. Jag tror att jag för en gång skull har lärt mig att frukosten ska förtäras någon annanstans än framför datorn, men det återstår att se på måndag morgon.