En sjukt bra blogg

Nu, några år efter alla andra, har jag avslutat Harry Potter och Dödsrelikerna. Därmed är alla 7 böcker färdiglästa. Historien är slut. Eftersom de andra 6 böckerna lästes mer eller mindre i sträck under några dagar, så är det en uppenbar form av försvarsmekanismer som gjort att sista boken fått "dröja lite". Jag inser att jag kan ställas inför rätten i Internationella domstolen i Haag om jag skriver ut slutet på boken offentligt, därför får ni hålla tillgodo med en mycket varm rekommendation. Sista boken är kanske den bästa, tyngsta och mest tankeväckande.

Det finns verkligen fantastiska människor. Eldsjälar som inte släcks hur mycket vatten som än kastas på dem. Igår träffade jag en sådan människa som arbetar som coach på Lernia. Jag inspirerades, förvånades och farscinerades av hur fullständigt osjälviska handlingar en del människor kan göra, i utbyte att se en annan människas utveckling. Energin som lyser kring dem och smittar. Sedan sa han det; allting handlar i grund och botten om förtroende. Det gör verkligen det, och det är vackert!

Shit, det är den 20:e idag! En mindre panik vällde fram när jag insåg att jag totalt glömt av att det idag var valdagen för kyrkovalet. En snegling på klockan gjorde mig medveten om att jag om en timma måste vara tillbaka hemma. Jag fick snabbt fram min rötsedel, letade efter adressen till vallokalen och vände mig sedan till eniro.se för guidning. Ett tips, gör aldrig det. Eniro har som enda uppgift i världen att se till att människor hamnar på rätt ställe eller hittar rätt person och med detta misslyckas de totalt. Vid ett flertal tillfällen har jag lämnats vilsen med en patetisk utskrift till karta, eller fått tanka bilen några extra liter för att vägguiden väljer en extrem omväg (miljön Eniro, miljön!!). Jag bestämde mig för att ta till det sunda förnuftet och begav mig på vinst eller förlust mot närmsta församlingshem. Det regnade, jag drog upp dragkedjan och fällde upp ett paraply. Jag blev med ens medveten om att jag omedvetet hade valt svarta skor, svarta byxor, svart skinnjacka och svart paraply. Med andra ord, jag såg ut att vara klädd för begravning alternativt som en sämre kopia av Lisbeth Salander. Uppväxt med psalmen Tryggare kan ingen vara, kändes klädvalet högst opassande men jag fokuserade på att jag trotsat regnet för att uppfylla min plikt som demokratisk medborgare. Framför bordet av valsedlar stod äldre par, lokalen var varm och det luktade nybryggt kaffe. Jag nappade åt mig valsedlar från olika partier med en enda preferens, kuverten slickades igen och jag var klar. Sverigedemokraterna har ingenting i kyrkan att göra, lika lite som de har i riksdagen efter valet 2010.

Den frasen fick jag höra många gånger från min lärare i tidningsjournalistik under gymnasiet. Jag har tidigare, precis som nu, försökt skriva om det kära ämnet organisationskultur och roller. Men nej, jag fastnade i mitten och kom inte vidare. Nu skiter jag i det och dödar min darling, det tog några år men lärare Henrik - uppmärksamma utvecklingen!

Istället kan jag bjuda på en bild som demonstrerar den hemska flashback jag drabbades av på spårvagnen här om dagen. Kvinnan verkade helt omedveten om att hon väcker traumatiska minnen för oss som ofrivilligt kommit i kontakt med kalkylering. Likt alkohol bör böcker av denna karaktär inte få brukas på offentliga platser.



Kalkyler som beslutsunderlag - du har aldrig varit och kommer heller aldrig att bli min vän!

Här hade jag planerat att skriva om den besatthet jag skapat kring att analysera mig själv och mitt beteende i grupp. Uppfattas jag som dominant, sluten eller framåt? Vill jag uppfattas på de sättet som jag gör? Andra veckan utav den tjugonde är gjord i praktiken, i en ny grupp med en ny kultur. Spännande värre. Nu råkade jag istället fastna med ett textdokument som jag stolt, men trött, kommer kunna lämna fram i morgon. Morgondagen kommer även att bjuda på ett lite mer berikande blogginlägg. God natt världen!

"Du vet barn som bara säger saker, när det är en massa människor runt omkring, utan att tänka på hur det ska tas emot socialt? Hahaha, du är....ja du är ju inte helt sånt, men lite"

Min handledare och jag har nått en ny nivå i vår relation där det är meningen att vi ska vara ärliga mot varandra. Ödmjuk som hon är försökte hon stryka över det värsta, men det var för sent. Jag kan inte annat än att tacka för ärligheten, erkänna att det ligger någonting i det och tillägga att den sociala förmågan kanske kommer med åldern?

Första tanken som välkomnade mig när klockan ringde var, är det lördag idag? Jag var tvungen att gå igenom alla alternativ till vad det kunde vara för veckodag innan slutsatsen drogs att det måste vara tisdag. Trots den förvirrade starten känns ändå denna veckan betydligt bättre än förra veckans miserabla bottenvecka. Nu bär det strax av mot praktiken igen och dagens 7 muggar te (4 innan lunch, 3 efter). Kaffemaskinen kommer bli min död.

För övrigt vill jag tipsa om bloggen ellensunneskar.blogg.se som gör det möjligt att följa min vän i Kanada. Ett svenskt perspektiv på en kanadensisk miljö, utan tillgång till vettigt kaffe och Mastercard-automater.

Senast jag hade djup framtidsångest i mitt liv måste varit när jag valde mellan naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga programmet i nionde klass. Det valet klarade jag ut på en vecka och jag kände snabbt att jag fattat rätt beslut när gymnasiet väl drog igång. Sedan dess har val flutit på relativt smidigt, bortsett från vissa dagar i panik och mindre svackor. Nischa mig, ha ett tydlig mål, skaffa mig den erfarenhet jag behöver som komplement till utbildning, har varit mina motton. Det löser sig, inga problem. Fram till nu, härliga 9 månader kvar till examen, då alla tidigare fantastiska tankar verkar vara skapade av naiviteten själv. Jag måste peppa upp! Få tillbaka den grad av optimism som hittills effektivt brottat ner tankarna. Pepp, pepp!



Jag tror att peppar hjälper!

Under vardagar äter jag nästan alltid frukost vid datorn. Jag vaknar, låter gröten gå in i mikron medan jag går in i duschen, slänger på mig kläderna och övertygar sedan mig själv om att det mest effektiva är att kolla mailen och äta gröten samtidigt. Jag vet att jag fastnar i nätet och att gröten blir kall, men varje dag fattar jag ändå detta dåliga beslut.

I torsdags, likt alla andra dagar, kollade jag på datorklockan och konstaterade att jag var sen så in i helvete och därefter följde det vanliga kaoset. Jag borstade tänderna samtidigt som jag knöt skorna, såg tack vare spegeln att håret fortfarande var invirat i en blöt handduk, svor lite och försökte borsta ut håret med handen som fick överge skosnörena. Denna dag var jag dessutom lite extra sen och bestämde mig därför för att skölja fluor (David och jag är exemplariska tandsförsäkrings-kunder) i hissen. Smart, tänkte jag, men givetvis inträffade någonting som normalt sett inte brukar hända. Hissen åkte inte folktom ner till bottenplan som vanligt, utan stannade på tredje våningen för att plocka upp ännu en passagerare. En man steg in i hissen och hälsade. Jag bestämde mig för att i alla fall ge ifrån mig ett ljud men glömde det faktum att jag fortfarande var täppt i näsan som en rest av förkylningen. Det var ofrånkomlig, jag lät precis som Pingu! Jag övervägde i panik att med 15 milliliter vätska i munnen försöka förklara att jag faktiskt sköljde fluor, men insåg att jag då måste böja huvudet bakåt och att situationen skulle bli ännu mer absurd om jag efter mitt pingu-ljud skulle börja gurgla fram försök till meningar. Jag tror att jag för en gång skull har lärt mig att frukosten ska förtäras någon annanstans än framför datorn, men det återstår att se på måndag morgon.

I tonåren, när jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar, hade jag det alltid vansinnigt stökigt på mitt rum. Det tjatades alltid om hur fruktansvärt det såg ut, hur var det ens möjligt att få ett rum såpass ostädat, om jag själv fick plats och så vidare. Jag förstod aldrig (eller förstår inte idag heller för den delen) vad som var problemet. Eftersom mitt rum låg högst upp, längst in i huset så fungerade det inte som passage och därför behövde ingen annan än jag vara i närheten av de milhöga klädhögarna eller cd-skivor som låg slängda överallt. Vissa dagar var dock värre än andra och en värre dag hade jag vännerna hos mig som jag strategiskt försöker fösa till andra delar av huset. Till slut blev det oundvikligt, de ville in på mitt rum. Jag handlade, insiktsfullt men i panik, och blockade dörren med min kropp med en uppmaning om att det är väldigt, VÄLDIGT stökigt och helt enkelt bäst att låta rummet vara. Som dömt för att misslyckats. "Vi har det också stökigt", bemötte de mitt motstånd med och flinade snett åt min reaktion. Jag såg i deras upptrissade ögon att de inte skulle ge sig. Jag öppnar dörren med en påminnelse om att jag faktiskt hade varnat dem. Det blev tyst. De sa ingenting. Det här var givetvis värsta tänkbara reaktionen för mig som hade hoppats på ett hysteriskt gapskratt, ett skrik eller eller axelryckning (vilket jag förstod själv var en orealistisk önskan.) Kommentaren "Oj, ja det var verkligen stökigt" bröt till sist tystnaden.

Denna situation kom jag att tänka på här om dagen när jag befinner mig hos en vän som ansåg att hennes frys behövdes frostas av. Nu som då, i stunden för 8 år sedan när tystnaden bredde ut sina vingar, fick jag lite perspektiv. Om det här är en frys som behöver frostas av är min frys apparaten som gud glömde. Kvällen har därför ägnat åt att, med köttkniv, hugga mig in likt barnen från frosmofjället. Jag vill tillägga att städningen, bortsett från frysen, förbättrades drastiskt så fort jag fick eget hushåll.



Det som skådas på golvet ovanpå den röda handduken är snö/is/frost i en mängd att bygga en snögubbe med.

Jag började rent spontant sjunga med i en introlåt på tv:n. De 20 sekunderna totalkvaddade min röst som jag nu desperat försöker rädda med kokade thé och äckliga halstabletter från apoteket, vem kom på idén att kombinera smakerna citron och honung? Jag börjar bli trött på att vara förkyld och allmänt seg. Tv-utbudet under dagtid är fruktansvärt och högst upp på prispallen över tragik är alla dessa ordleksprogram som verkar gå i ett dussin kanaler, och under jättelång tid dessutom. Det är i och för sig lyckligt att alla med diagnosen AdHd har fått en helt egen arbetsmarknad och också kan få synas i rutan som programledare. Samhällsekonomiskt effektivt är det också. Dags att stänga av burken och vila järnet tillsammans med Harry Potter istället och hoppas på att vitaminerna i tredje skålen spenatsoppan rensar kroppen på virus.



Bajs är ju också en smak Apoteket.

En dag i förkylningens tecken har inneburit att jag legat på soffan med datorn på magen och gjort mer, men framförallt mindre nödvändiga saker. Givetvis har Facebook haft ett eget fönster som regelbundet tittats till och nu kan jag inte hålla mig längre, vissa människor har fruktansvärt ointressanta statusar!  Jag menar inte att skapa någon prestationsångest kring statusuppdaterandet, det är fullt acceptabelt att skriva tråkiga statusar emellanåt, men vissa personer har en förmåga att konstant informera världen om absolut ingenting. Av någon händelse är det ofta dessa människorna som uppdaterar statusen flitigast. "Tuva är hemma", "Tuva äter middag", "Tuva är trött och går och lägger sig". Vad tillför de? Nedan följer fler typiska statuspersonligheter.

"Tuva har haft en jättegosig kväll med bästaste vännerna i hela världen!!! Älskar er Alex, Malin och galningen Fia massvis, vad skulle mitt liv vara utan er?? PUSS sötnosar, imorgon är det vi som dansar järnet på Mosqito. MOHAHA!"

Jag är positiv till statusar som riktar sig till en eller flera specifika personer, eller snarare som endast förstås av en tänk person. Det fick dock gränser. Dessa typer av osammanhängande statusar vars enda syfte är att skylta för världen att man har vänner, kan läggas i loggen eller skickas med ett sms.

"Tuva befinner sig utanför 7-Eleven i korsningen mellan Bryggaregatan och Högagärdsgatan".

Okey, nu är jag något övertydlig, men vissa vill helt enkelt berätta väldigt mycket om vart de befinner sig just nu. Det ger mig dåliga vibbar och jag blir nojig över att det kan missbrukas. Snälla, lägg inte ut röda mattan för alla inbrottstjuvar och våldtäktsmän.

Jag hissar däremot statusar som är personliga, som jag automatiskt vet vems den är utan att läsa namnet. Väck lite nyfikenhet, ge mig ett skratt eller en tankeställare. Vad som helst, men berätta inte bara att maten är serverad.




* Tuva är i inlägget en fiktiv person.

"Nya influensan kan ta över helt" stod det på den utvecklade Svenska dagbladet som kvinnan bredvid mig på vagnen vecklat ut över våra båda säten. Jag försökte med min onda hals och värkande lungor att fokusera ut genom rutan på förbipasserande reklamer. McDonalds har en ny hamburgare, kyrkoval den 20:e september. Nej, det var fullständigt omöjligt. Jag börjar läsa artiklarna om den nya folkepidemin, jag orkade inte ens vara diskret, men var noga med att försöka kväva den hostning som vid en högst olämplig tidpunkt började klia i halsen. Helvete, alla vet vad svininfluensan är för någonting, alla vet vad man kan göra för att minska spridningen för apotekets handsprit har varit slutsåld de senaste veckorna. Kan inte media känna något samhälleligt eller moraliskt ansvar att försöka lugna världen?! Uppenbarligen inte och jag kan bara säga grattis. Ni har lyckats skrämma mig, jag har investerat i en ny febertermometer och räknar varje andetag som om det vore det sista.

Imorgon rullar allt igång. Jag ska vara på en och samma plats i 8 timmar per dag, jag kommer ha uppgifter och få dricka kaffe ur automaten. Klockan kommer ringa alla dagar mellan måndag och fredag, men vet in, det kommer vara helt fantastiskt skönt. Jag kommer få göra någonting vettigt. Alla böcker som lästs, problem som har analyserat och sedan resulterat i en inlämning på 8 sidor, ett betyg och därefter arkivering i någon utav mina dammiga pärmar, det är kul. Men tänk att få läsa böcker, fungera ut en lösning på ett problem och faktiskt TESTA denna och sedan få ett resultat, inte i form av ett betyg, utan ett faktiskt resultat. Jag ska ge järnet, helvete vad bra jag ska vara. Världen - nu kommer jag!

Hundvalpar är underbara. Barn är fantastiskt underbara. Jag har fått chansen att agera lekvakt åt dessa båda i helgen, väldigt mysigt, men ekvationen om deras energi är helt olöslig. De växer (jag gör inte det), de springer omkring hela tiden (jag gör inte det) och de äter inte speciellt mycket (jag äter betydligt mycket mer). Hur är det möjligt? Jag kände, efter det misslyckade försöket att trötta ut hundvalpen, samt att införa kommandot "sov", att jag kanske är en kattmänniska ändå. Men så kommer stunden när den håriga varelsen rullar ihop sig, lägger ner huvudet på mitt smalben och suckar. Då smälter jag lite och tänker att man faktiskt kan vara både hund- och kattmänniska. Likadant är det med barn. Energin är slående i de små benen och jag börjar nervöst fundera kring när det bästa tidpunkten för att skaffa barn egentligen är. Om jag vid 23 års ålder känner att jag skulle behöva 15 minuters paus varje timma (i takt med universitets bensträckare), så bör det inte bli lättare om 10 år? Men så kommer de underbara stunderna, ögonen som gnistrar till av att ha hittat den perfekta pinnen eller när när ett "titt ut" är så pass roligt att man måste upprepa den minst 24 gånger innan uppmärksamheten övergår till pinnen igen. Jag blir hög av sådana tillfällen och känner att den vanliga energikällan koffein laddar mina batterier på ett effektivt men falskt sätt. Genuin glädje äger.




Bild från www.ltvastmanland.se

Ledigheten har varat för länge, jag behöver återgå till ett liv med rutin och kontinuerligt intag av kunskap. I Borås utvecklas denna längtan efter ny information till någon destruktiv abstinens, jag MÅSTE lära mig någonting nytt, jag MÅSTE utvecklas! Detta resulterade i att jag, med blinkande bensinlampa (det är så man skapar spänning i Borås), begav mig till biblioteket och lånade Offentliga kvinnor, en bok om prostituerade kvinnor i Sverige under 1800-talet och början av 1900-talet. Jag blir lite tillfreds bara av att ha den liggandes bredvid mig på bordet. Och snart ska jag läsa den, snart ska jag få lära mig massa nya saker och bli upprörd, förvånad och tvungen att berätta om allting jag läser för närmaste människa. Jag älskar kunskap.

4 mil öster om Falkenberg ligger Ullared, en ort som ingen någonsin skulle hört talas om om det inte vore för Gekås. Gekås är i sin tur symbolen för hysteri och galenskap, men ack så trevligt! Det är bara där som saker faktiskt är så pass billiga att det känns dumt att inte köpa det. Min mor älskar Gåkås över allt annat och jag fick tidigt lära mig strategin som behövdes för en heldags shoppande. På den tiden innebar det att gå upp tidigt, åka bil i en och en halv timma och sedan ställa sig i en två timmar lång kö för att ens komma in i varuhuset. Tack och lov är det sistnämnda någonting man oftast slipper idag. Nu var det dock några år sedan jag var där vilket gjorde mig näst intill en nybörjare. Dagens insikter och tips följer därför i kronologisk ordning.

Första problemet: Parkering. Parkeringsplatsen är enorm med tydliga riktlinjer för hur man skall (bör) köra. Trots detta räcker inte platserna till och det uppstod en lätt anarkistisk stämning. Nej, de mest galna bilförarna är inte män i 25 års åldern, med bar överkropp och technomusik dunkandes med för hög bas. Det är pensionärerna! De kör fort, helt utan koll på att trafikreglerna har ändrats sedan efter kriget och saknar dessutom parkeringsmoral.  Min teori är att de sparar hela årets energi till en dag, Gekås-dagen, det är därför de är så trötta resten av året.

Andra problemet: Kundvagnen. Återigen, pensionärerna siktar på hälarna på en och kör sedan in med en jävla fart, allt för att nappa åt sig sista varan medan offret (i detta fallet jag) står och tar på de ömmande (resterande) kroppsdelarna. Kundvagnen innebär också ett problem då det är väldigt lätt att förväxla dessa med andra kunder. Trenden med småhundar är också väldigt dålig i kombination med ett stort antal kundvagnar. Två hundar i råttstorlek var nära att få sätta livet till om inte jag i sista stund reagerat.

Tredje problemet: Energi. Om man inte, som pensionärerna, har sparat energi för denna dag krävs det ett regelbundet intag av mat och dryck. Koffeinhaltiga drycker är bra. Det finns caféoaser på Gekås för vila, där satt jag och alla män. 

Fjärde problemet: Kassan. Håll koll på köerna, det bildas lätt väldigt lång kö vilket är vansinnigt tråkigt att stå i. Jag brukar ägna väntan åt att reda ut om jag verkligen behöver allt jag senaste timmarna ansett är lika viktiga som syre. Överslagsräkning med extra mycket överslag är ett bra sätt att skapa ångest och därmed få ner summa något genom att ta bort några varor.

Dagens klantiga situation uppstod när jag halvägs till kundvagnens hem inser att jag inte låst bilen med varor värda alldeles för mycket pengar. Jag släpper vagnen och springer till bilen men glömmer notera att jag befinner mig i en nedförsbacke. Kundvagnen åker därför i en rasande fart mot en väldigt utsatt bil. Det blev i min mening inga synliga märken, men jag lämnade en biktningslapp för säkerhetsskull.

I mörker är jag rädd för två saker. Läskiga människor (i denna kategori ingår psykopater, mördare, människor som står tyst och bara tittar) och spöken. Jag befinner mig i en liten stuga och förbereder mig för att gästa servicebyggnaden för att borsta tänderna. Förberedelserna består i att äta choklad (ett vinnande koncept oavsett vilket mål man önskar uppnå) och att mentala intala mig själv om att;

1. Psykopater främst finns i USA. En slutsats dragen av att nästan alla läskiga filmer med psykopater är amerikanska, alt. asiatiska. Europeiska filmer innehåller mest sex och ångest, för tillfället inte lika oroande. Jag har dessutom noterat att jag inte är helt ensam på området, utan att en barnfamilj faktiskt trotsat vädret. Jag kan skrika om en människa står tyst och bara tittar på mig, så räddar de mig.

2. Spöken gillar stora slott och herrgårdar. Att spöka i en stuga på 17 kvadratmeter måste vara extremt långtråkigt, därför är det heller inte troligt att jag behöver tampas med dessa ikväll.

Nu är det dags, mot servicebyggnaden. Önska mig lycka till.

Det finns  filmer som det är socialt acceptabelt att skratta högt under. Likaså att ropa efter drickan, tappa ut popcorn och fråga självklara frågor (om och om igen) i en ton som gör att de närliggande sittplatserna blir obrukbara. Självklart är detta under barnfilmer. I kväll har jag fått se Ice Age 3 med den nötjagande gnagarens nos bara några decimeter från min egen. Filmen visades nämligen i 3D, vilket verkar vara den nya hypen inom barnfilm. Likt de andra Ace Age-filmerna bjöd denna på en hel del skratt, okontrollerade ljud som antydde att någonting sött precis hänt och ett lycklig slut, precis som en barnfilm ska vara. Lika roande som filmen tyckte jag det var att höra de yngre barnen kikna av skratt i publiken. Jag förvånas alltid över hur extremt lättroade barn är och blir lika glad varje gång jag påminns om att genuin lycka inte behöver vara det minsta komplicerat.