Mardrömsdagen
Tillsammans med gamla Tjeckiska tunnelbanebiljetter, hittade jag en minnesvärd broschyr när jag rensade i handväskan som förblivit orörd sedan Europa-trippen i somras. Jag och David är suveräna på att hamna i minst en turistfälla varje gång vi är ute och reser. Några timmar över i Amsterdam och en nyvunnen folder i handen om "The Amsterdam Dungeon", resulterade att jag skulle komma att möta en utav mina mardrömmar. Jag har så länge jag kan minnas tyckte att det varit fruktansvärt obehagligt med utklädda människor, det är först på senare år som rädslan utvecklats till en skräckblandad förtjusning. Det finns dock gränser och en utav dem går när det är teater inblandad (dvs. människor ser konstiga ut OCH beter sig konstigt), vilket gör att jag aldrig exempelvis skulle gå in på Hotell Gasten på Liseberg.
Av någon anledning hade jag nu bestämt mig för att gå in i någon form av skräckkammare som skulle berätta om Amsterdams mörka historia - det som annars varit censurerade från skolans lektioner. Den blodiga entrén sa egentligen allt, men jag var i en aktiv förnekelsefas och bortom den insikten. David ombads lägga sig i position för att få huvudet avhugget och jag att hålla i yxan, sedan skulle vi skrika så mycket vi kunde medan mannen fotade oss. Jag skrek - för mitt liv, för det började då gå upp för mig att de kommande 90 minuterna skulle tillbringas i en miljö av utklädda, hysteriskt läskiga människor.
__
Mitt kontrollbehov sköt till helt nya höjder. Jag började memorera hela gruppen med människor vi skulle gå med, för att veta vilka som tillhörde oss och vilka som tillhör dem. Jag såg till att alltid hålla mig i mitten, men folk runt omkring mig och blev kluven till att följa instinkten att låta David hålla om mig. Om man ser för rädd ut blir man automatiskt ett offer, det vet jag av erfarenheter.
Det blev bäcksvart och vi fick åka ner i en hiss som skulle ta oss till helvetet. Där tvingas vi vänta och lyssna på inspelade skrik innan en man iförd kåpa kom och mötte upp oss. Huvan gick långt ner över ansiktet och det svaga ljuset gjorde att man inte såg mer än en mun som rörde sig. Han tog med oss in i ett rum med tortyrredskap och uppmanade oss att slå oss ner på rader av stolar. Redan nu får jag känslan av att det kommer gå åt helvete för blixtsnabbt har alla stolar ockuperats förutom, givetvis, raden längst fram. Ett resultat av att jag tog alldeles för lång tid på mig att konsekvensanalysera platserna. Fan. Jag och övriga 7 personer satte oss obekvämt ned och det dröjde ungefär 5 sekunder innan kåp-mannen pekade på mig med sin dolk och på holländsk engelska krävde att jag skulle byta stol från min egen i plast till hans tortyrstol i trä. "Det är bara teater, det är bara teater", hade varit det mest rationella att upprepa i huvudet men istället cirkulerade tanken "Jag vill inte dö, snälla låt mig inte dö".
__
Kåp-mannen riktade olika metallföremål mot mina kroppsdelar och förklarade hur naglarna kunde dras ut, hjärnan slitas upp och öronen knipsas av. Jag satt stel, som i en mental dimma. Han frågade varifrån jag kom. Jag svarade sanningsenligt och fick svaret "excellent" från en mun med ett snett leende, gömt under huvan. "Now, give me your tongue". Aldrig i mitt liv, tänkte jag och försökte fokusera på alla tuffa filmhjältar som spottar på förövaren när de sitter fastbundna, halvt ihjälslagna. Han upprepade ordern, denna gången mer bestämt. Jag var tvungen att ge mig, räckte ut tungan och misslyckades med att hålla det panikartade tjutet för mig själv. Han låtsades knipsa av tungan och lät mig sedan gå. Jag gjorde inte om misstaget med stolsraderna och resten av färden gick "bra". Enligt David ska jag dock ha misslyckats totalt med att inte se rädd ut.
__
(För övrigt får jag regelbundna bryt på blogg.se. De fula små sträcken är ett substitut för att bloggen vill skriva ihop all min text och därmed utelämna styckeindelningar. Jag kan heller inte ladda upp mina egna bilder som håller krav för format och storlek. Om jag överhuvud taget ska fortsätta blogga så får det bli att byta till blogspot.)
Kommentarer
Trackback
